Rain on my parade...

Huvudstaden är grå idag. Väldigt grå. Det verkar ha regnat inatt, och kyligt är det också...sådär kyligt att man bara vill ligga i soffan och kramas hela dagen (det vill man i och för sig när det är sol också...). Kommer dock på mig själv med att gilla det, trots att det är slutet av juli och termometern faktiskt borde visa en annan siffra än den gör.

Jag tror faktiskt att jag stannar i soffan idag. Läser lite. Kanske sover en stund. Zappar lite bland värdelösa tv-program. Kanske öppnar jag för första gången min ca 100 sidor tjocka dagbok från min vandring (läskigt...). Känner inte för att göra någonting, är härligt semesterseg i kroppen, ögonen är lite sömniga och efter gårdagens flängande hit och dit är jag mer är värd att ligga still en dag. Displayen på min telefon säger ingen service, och jag ser det som ett tecken på att 3 har lagt ner sitt nät idag så att jag inte ska bli störd(?).

Lite senare ska jag dock packa...spikmatta, ett par böcker, kamera och mysbrallor - det räcker. Hoppa in i lillebrors bil och roadtrippa "hem" till Dalarna. På vägen svänger vi in i Leksand för att lyssna på en underbar röst, sen vidare hem till mamma, förmodligen för att dricka té mitt i natten. Mysigt.

Ser självklart fram emot att komma hem, men minst lika mycket ser jag fram emot att spendera några timmar i bilen tillsammans med min bror. Vi kommer att prata och skratta oavbrutet, som vi alltid gör. Analysera. Dissikera. Ifrågasätta livets märkliga fenomen.

Vad gör ni idag?

Jag lyssnar men hör inte..?

Det irrar omkring i mitt huvud. Det ljuder som sällan förr, men jag kan inte höra. Det vill säga något...jag greppar ett ord här, ett annat där, men de passar liksom inte ihop. Jag gillar det...det är en vacker och högljudd melodi som slår ut allt det andra. De perifera, oidentifierbara sorlet dränks i mina toner. Mina toner som inte är mina men som jag äger. Mina toner som överröstar mer än de ska, men jag kan inte stoppa dem. Vill inte stoppa dem när hela jag är en vandrade eufoni.
Släpper mitt grepp, håller lätt för ena örat och vandrar vidare.
Jag skulle skriva om något helt annat, men mitt fokus vägrar vara med mig. Imorgon är en annan dag.

ZzzZZzzzZzzz...

Kan någon förklara för mig varför man aldrig kommer i säng på söndagar? Är det bara jag som attackeras av lusten att fixa, dona, pyssla och göra allt man kan utom att sova när det börjar krypa mot söndag kväll...? Fantastiskt rolig 30-årsfest i lördags och nattsömnen blev långt ifrån så lång som den borde, var seg hela dagen igår men för rastlös för att sova. Planerade att komma i säng tidigt men icke.
04.30 imorse ringde klockan, bara att gå upp och promenera iväg till jobbet. Stockholm är så vackert den tiden på morgonen, och bara tanken på att få gå genom en sovande stad i morgonsolen gör att man faktiskt orkar gå upp innan morgontidningen ens har kommit. Känner mig ändå hyfsat pigg, förmiddagen har gått hur bra som helst....men snart är det dags att äta lunch, och efter den vet vi vad som kommer att hända. Släggan rätt i skallen. Tack och god natt. Gäsp.
Hur gör ni för att komma i säng i tid? Tips, tack...

I´m alive...

Är otroligt rörd över alla era fantastiskt fina kommentarer men fortsätter pausa. Oväntat befriande, även om jag skulle ljuga om jag sa att jag inte saknar det lite. Men det är inte rätt tid nu, så är det bara.
Ta hand om er alla fina, vi ses snart igen.

Klockan är mycket...

...och jag har druckit ett par glas vin. Men ikväll slogs jag av tanken...en tanke bland tusen andra tankar.
Jag slutar blogga, på riktigt.
Ska sova på saken, men risken(chansen?) finns att jag under morgondagen gör mitt sista inlägg.

Kolsvart...

...och 7 grader ute när man vaknar. Då vet man att det äntligen är riktig höst va?
Älskar ni hösten lika mycket som jag?
Foto privat. Mysigt höstmörker från min balkong.

Superwoman?

På söndag når jag mina stora tre noll och det ska firas med en ganska stor fest på lördag.

Jobbet kräver fortfarande en massa extra fokus och energi.

Prioriterar för första gången på länge sömnen, eftersom kroppen känns lite trött och sliten.

Försöker få ihop två resor, en kortare och en längre, både tidsmässigt och ekonomiskt.

Planerar mitt försenade födelsedagsfirande hemma i Dalarna.

Det är minst sagt lite mycket nu, och om ni undrar varför jag inte hänger här så ofta så vet ni nu varför. Kloning skulle kännas som en bra lösning för tillfället.

Mitt 30-årslöfte till mig själv är tveklöst att lära mig att ta det lite lugnare, och jag hoppas kunna vara tillbaka här med mer kraft än någonsin efter helgen!

Fotomontage privat. Kloning anyone?

Omega-3 och bloggsnack

Idag var jag för andra gången i mitt liv på Tabac och åt. För andra gången i mitt liv åt jag deras lax. Och för andra gången var det blogglunch på agendan!
Träffade Terese, Milla, Irina, Solli, Jane och Sofy och alla gäster på restaurangen undrade nog varför vi alla fotograferade maten längre än vi tuggade den... Jag förstår dem. Ibland orkar jag knappt med mig själv när jag släpar med mig kameran överallt och tar kort på allt som kommer i min väg (19809 filer i mappen "Foto" talar sitt tydliga språk...).
Lunchen var hur trevlig som helst och det blev väldigt mycket träningssnack, iallafall på min sida av bordet - kul! Terese - känn dig medskyldig... ;)
Det är intressant det här med att träffa bloggare. Personer man känner men aldrig har träffat. Som man i vissa fall vet mer om människor man känner i "riktiga" livet. Det är verkligen en skum känsla att veta så mycket om en annan människa trots att man aldrig har pratat, och om möjligt ännu skummare är väl känslan att det finns människor som vet så mycket om mig!
"Kul - hur trivs du på jobbet?", "Hur gick det egentligen med...", "Ja, det var kul det där du skrev om..." osv, osv, osv... Det blir liksom så "verkligt" på något sätt när man träffar riktiga personer som faktiskt sitter och läser orden som kommer ur mig framför datorn.

Ärligt talat fick dagens blogglunch mig att tänka efter rejält. Det är onekligen supertrevligt att träffa människor på det här sättet och jag gillar verkligen att blogga - men är det verkligen sunt? Är det "friskt" att lämna ut halva sitt liv till allmän beskådan och hälsa kända och okända välkomna in i ens huvud och tankar? Jag vet ärligt talat inte.

Vad tycker ni? Jag måste iallafall sova på saken.
Foto privat.

Ignis aurum probat...

Alltså, det här har varit den konstigaste dagen på länge...
Den började helt perfekt med en promenad i spöregnet efter nästan hela 8 timmars (ovanligt för mig) sömn. En varm dusch och en underbar frukost. Laddad att ta tag i en massa saker här hemma, och med regnet utanför fönstret kändes det verkligen befogat att passa på att stanna inne.
Sen händer något. Kroppen vägrar. Vill liksom inte vara med. Hamnar i soffan under filten för att göra....ingenting. Energin i musklerna slut men hjärnan på högvarv. Jobbtankarna vilar men det andra dyker upp.
Gamla tankar springer ifatt och undrar om jag verkligen har glömt. Varför? Rastlös. Vad göra? Vill springa av mig allt men bara tanken på träning gör det svårt att andas. Det kryper i kroppen. Solen tittar fram och jag trotsar den som ett omoget barn genom att titta på en dålig film. Slumrar till av ren tristess. Drömmer. Vaknar och känner mig febrig utan feber. Får för en sekund en gnutta välbehövlig energi av min vän. Saknar dem som är för långt borta. Värre är det med den som knappt finns, där är saknaden större. Ogripbar. Ger upp. Kryper längre ner under filten.
22 augusti - stryker ett streck över den här dagen.

Inlägg nr 600...

...och jag måste bara få det ur världen. Känner att jag måste tillägna det till något speciellt annars, och bara tanken på allt viktigt jag vill säga gör mig helt snurrig i bollen...
Det enda jag därför har att säga är att jag den här dagen inte kunde ana att jag ett drygt år senare skulle skriva det här. 600 inlägg. It´s a lot.
Orkar ni 600 till?

En utflykt utanför boxen

Jag är en ganska uppstyrd människa. Gillar att planera min tid, ha det strukturerat runt mig och ha koll på läget. Rätt envis och vet vad jag vill, och har jag en plan i huvudet avviker jag sällan från den...på gott och ont självklart.

Även igår var en sån dag, planerad. Efter jobbet skulle jag och C ta bussen till Kungsholmen för sushi och sedan diverse inköp till hennes 30-årsfest ikväll. Det gjorde vi också.
Efter det buss och tunnelbana hem till henne för att lämna allting. Check.
Sen var min fasta plan att åka hem för att komma i säng tidigt och få lite plus på sömnkontot inför kvällens misstänkta "sjöslag" (för att använda ett rätt sunkigt gammalt uttryck). Jaha. Nähä. C hade istället den goda smaken och erbjuda ett glas vin, rosé för att trotsa snön utanför fönstret och inviga våren. Med tanke på att rosévin tillhör en av mina favoritdrycker plus att jag och C har fått alldeles för lite tid tillsammans på sistone fanns det liksom inget alternativ. Självklart ska vi ha ett glas vin.
Ett glas vin blir sällan ett glas vin när vi två hamnar i samma rum. Tre glas senare sätter jag mig på tunnelbanan hem, smått rusig och är superrnöjd med kvällen. Skönt, underbar kvalitetstid med min bästa vän och ändå är inte klockan så mycket. Dags att åka hem och sova.
Jaha. Nähä. Det fanns visst fler vänner som ville bjuda på vin. Efter tre timmars diskussion om allt mellan himmel och jord klev jag strax efter 03.00 ut ur en taxi utanför min port.
Skönt med en tidig kväll ändå.
Om inte annat ett friskhetstecken att även jag kan kliva utanför boxen då och då.

Behov

Ibland känner man bara ett extremt sug efter vissa saker.
Min lista över vill ha-saker för kvällen:
* En helkroppsmassage.
* En stor islatte med C på min gräsmatta.
* Ett glas Marqués de Riscal, rött.
* En kram.
* En natts fotbad, skratt och korsord med min moster, som jag saknar så jag snart går sönder.
* Vitsippor på köksbordet.
* En till kram.
* En kelig kattunge.
* Fyra extra timmar på det här dygnet.
* En värmande vårsol.
* En tredje kram.
Chansen att jag får allt detta innan jag går och lägger mig är.....obefintlig.
Får nöja mig med en sharonfrukt och doften av nytvättade kläder, inte fy skam det heller.
Imorgon är det fredag den trettonde - spännande!

Sömnskräck?

Lovade mig själv att sova innan 22 idag. Det gick kanon faktiskt, som vanligt.
Sitter nu mest och ser fram emot morgondagen - veckans roligaste träningspass med bästa vän och efter det middag och bio med sötaste lillebror.
Först är jag dock tvungen att trotsa sömnskräcken och krypa under täcket. Skulle vilja drömma om solen, söta jordgubbar och vindtorkat, mjukt hår som man kan dra fingrarna igenom. Håll tummarna!

Eh..?

Alltså, ibland undrar man ju. För ganska precis ett dygn sen började jag må rätt dåligt. Min mage bestämde sig för att inleda ett krig mot mig som den uppenbarligen hade gett sig sjutton på att vinna. Kriget pågick halva natten, vilket innebar att jag sov i intervaller på ca en timme och spenderade den vakna tiden i mitt kära badrum. Vrak är en underdrift för mitt tillstånd.
Kände mig ok imorse, har varit på jobbet och tvingat mig själv att äta normalt hela dagen, till magens stora förtret, och nu sitter jag här igen som om inget har hänt, med middagen framför mig efter ett helt normalt träningspass.
Kroppen är en gåta.

Snabba vändningar

Efter en ovanligt seeeg och tung dag på jobbet känns det som att man är värd att gå och bli omhändertagen av världens bästa frisör i 120 minuter och sedan komma hem och hitta en utbetalning på 1800 spänn på dörrmattan, för att man lyckats dubbelbetala en räkning.
Tisdag kväll, nu kan allt hända!

Hallå!

Vad är det med vädret idag? Himlen rasar ju snart ner i huvudet...!
TUR att man får sitta inne och jobba! :)

Drömmar

Vad är det som gör att man ena natten drömmer att man, med jättestora ryggsäckar, kör åkgräsklippare från Sälen till Mora med sin lillebrors kompis (det är inget skämt), för att nästa natt vara lyckligt gift med en het kille man såg på gymmet?

Vad händer i hjärnan på nätterna egentligen?

Försökte reda ut det under min morgonpromenad, men jag lyckades inte.

Någon som kan lösa gåtan?
Foto privat. Mitt sällskap på åkgräsklipparen.

Ibland är livet bara helt underbart...

...och då gäller det att stanna upp och ta vara på den känslan!

Utan att skryta måste jag säga att jag är ganska bra på det. En annan sak jag är bra på är att lagra dessa känslor och plocka fram dem när livet är mindre roande.

Hade ni sagt detta till mig för ett drygt år sedan hade jag sett ut som ett levande frågetecken och skrattat åt vansinnet. Kan dock nu, när jag har varit utan ögonbindeln ett tag, se att jag en gång var en rätt pessimistisk och negativ människa.

Tänk vad man kan ändra sig med lite vilja. Och vad bra det kan bli.

Nu ska Helena sova, det bestämmer jag och inte demonen Mr Jetlag. Sov sött!

Bild privat, stranden i Sousse, Tunisien, april 2008. Oförglömlig resa med underbara C.

Feliz 2009

Bloggdod for nagra dagar. Tillbaka i civilisationen efter 5 dagar med kackerlackor, giftgrodor och floddelfiner. Maste samla tankar och intryck.
To be continued...

Taxichaufförer - keep up the work!

Reflekterade lite över den helt okända, grekiska man som jag hade en diskussion med tidigt imorse, om fyllematens vara eller icke vara. Fick lära mig att kebab och hamburgare minsann inte är någon frukost, utan att man hellre ska äta en smörgås med ost och grönsaker, eventuellt lite välling. Han var stolt över mig som åkte hem istället för att göra som mina vänner vi just hade släppt av för att det kurrade i deras magar...att jag oftast är en av dem, det hör inte hit...

Ärligt talat. Kan inte komma på många nattliga yrken i Stockholm som är mer otacksamma än jobbet som taxichaufför...förstå vilket fantastiskt tålamod de måste ha!

Tänk er själva.

Först får man sitta i bilen på gatan och vänta på sina kunder. Förmodligen har de kommit på att det "verkligen är dags att dra nu", ringt efter en taxi och först efter det faktiskt börja göra sig klara för att åka. Transportsträckan från samtalet till taxiväxeln till att man faktiskt är redo att låsa dörren och lämna lägenheten kan ibland bli ofattbart lång..."Jag ska bara bättra på min make", "Men hallå - jag har ju inte druckit upp min drink!", "Har någon sett min mobil?", "Men kan jag verkligen ha det här på mig?"....ja, ni fattar. För att inte tala om tiden det tar att förklara att det inte går in fem personer i bilen, utan fyra. Den här helgen också.

När man väl har fått in sina kunder i bilen sätts nästa världsproblem på sin spets. Valet av radiokanal. Hemska tanke att sitta vid ratten nu. Allt som oftast har man kommit fram till slutmålet innan "den bästa" radiokanalen har hittats. Har man lyckats innan så har diskussionen om volymen på musiken förmodligen ältats i det oändliga. Alla i baksätet blir av någon konstig anledning döva när det är dags att åka taxi. "Höj, höj, höj!"

Framme. Man får sina pengar och andas ut. Tack, nu är det bara att få bort pipet ur öronen och plocka upp nästa kund. Jahapp.

Morgontimme. Det är nu det här yrket tar ytterligare ett steg in i ofattbarhetens värld. Hur orkar de??? Ryser av bara tanken. I bästa fall sover kunden hela vägen, i värsta fall inte. I det sistnämnda fallet utbryter en diskussion om helt onödiga och fullständigt ointressant ämnen, eller så får man återigen svara på hur många körningar man har haft ikväll eller om man inte blir trött av att sitta och köra bil hela nätterna. Orka.

Jag vet att jag själv inte är världens bästa taxikund alla gånger. Aldrig otrevlig, men sällan tyst och oftast alltför pratglad...vilket har resulterat i en och annan diskussion.

Som kompensation till hela taxichaufförskåren åker jag dock aldrig taxi utan att lämna dricks, frågar aldrig hur många körningar de har haft eller andra totalt onödiga frågor. På nyårsafton för ett år sen tog jag och C denna uppskattning lite längre och gav stjärnor till vår taxichaufför. Överlycklig är en underdrift. Svältfödda på positiv energi, det är vad de är.

Var lite snällare mot taxichaufförerna för guds skull. De har inget kul jobb, på riktigt.

Heja taxichaufförerna - nattens riddare!