En helt annan känsla

Ja, det är precis vad jag har i kroppen den här gången när jag landar hemma i min lägenhet efter en speciell men ändå skön tid hemma i Dalarna. En helt annan känsla. Ingen rastlöshet eller bortalängtan som sist. Nej, det råder bara lugn i kroppen...lugn och glädje över något jag hittade i min brevlåda när jag kom hem (berättar snart).

Lugnet och glädjen är dock blandat med otrolig saknad...en saknad som fick nya krafter idag efter det tunga och obeskrivligt overkliga besöket på begravningsbyrån. Jag önskar att ingen skulle behöva sitta vid ett bord och välja kista, blommor och utformning på en dödsannons. Ingen någonsin.
Nu är det dock gjort, och om en dryg vecka kommer jag att bli tvungen att inse att min älskade mormor faktiskt inte kommer tillbaka igen. Aldrig någonsin. Jag hatar tanken men måste vänja mig. Se tillbaka på det ljusa, precis som vi gjorde idag...precis som vi mindes idag så att skrattet bröt igenom mitt bland alla tårar. Älskade mommo.

Bilresan från Dalarna till Stockholm med lillebror har varit välbehövlig och lugnande. Jag vet att vi har varandra, jag och min bror, och vi har resten av vår familj...och det värmer mig. Det värmer mig, lugnar mig och låter mig somna gott om kvällarna, trots att tårarna vilar bakom ögonlocken.
Tack för att ni finns fina ni.♥
Foto: Privat. Please lean on me...vädjan i min soffa. 

The face of relaxation

Måndag igen...och i min värld vara inte julen ända till påska, den är officiellt över idag. Jag vill liksom ha nytt år nu, den här veckan mellan jul och nyår känns alltid lite seg och trevande... 

Jag fortsätter mitt jullov i en vecka till...ytterligare en vecka av att bara vara, reflektera och bearbeta den senaste månaden som kantats av sjukdom och förlust...en månad som aldrig någonsin kommer tillbaka, som tur är. Aldrig någonsin.

Försöker dock att se det från den ljusa sidan. Nästa månad kan bara bli bättre, inget annat är möjligt. Jag känner mig äntligen frisk igen, och igår upphörde äntligen min månadslånga, ofrivilliga träningsvila med hjälp av en lugn löprunda på knappt 5 km i motvind, ymnigt snöfall och till större delen uppförsbackar. Otroligt tungt för kroppen, men avkopplande för huvudet. 

Tog igår också ett svårt men välbehövligt steg och åkte hem till mormor, för första gången någonsin satt jag i hennes soffa trots att hon inte var hemma. Tanken på att hon aldrig någonsin kommer hem igen är overklig och ofattbart tung, men det är en nyttig tanke som jag måste försöka få att stanna i mitt huvud. 

Jag stänger den här julen i detta nu. En jul som inte alls har varit som den brukar. Den har varit tung, tom och konstig. Jag älskar min familj och det har varit skönt att träffa dem, men något har saknats...det kommer jag inte ifrån. 

Nu tar jag nya tag, längtar framåt och tycker att det ser ljust ut därborta. 

Foto: Privat. Avslappnad, osminkad och bara som jag är.

60°50′26″N,15°7′51″E

Ja, det är precis där det händer...när Siljan visar sig för första gången.
Det är precis då lugnet infinner sig på riktigt, man liksom landar mentalt och känner att man är hemma. Trots att mamma bor mer än fyra mil längre norrut är det ändå precis på krönet i Söderås som man får lite lättare att andas, stressen släpper och man bara är.

Landat både fysiskt och mentalt har jag dock inte gjort förrän nu. Mammas älgköttbullar med kokt potatis och lingonsylt i magen, lillebror sover i soffan och jag sitter med en kopp kaffe och väntar på besök av moster och kusiner. Jag njuter av att vara med min familj, och kommer så att göra i många dagar framöver.


Jag andas och läker.
Foto: Privat. Siljan sedd med mina ögon 23 december 2010.

En länk starkare

Hela dagen har jag suttit och väntat på min lillebror som nu äntligen kommit hem från sin tre veckor långa semester. Han kommer dock hem till en mindre familj än den han vinkade hej då till när han åkte...konstig tanke.

Än konstigare är jag säker på att det är för honom, och det är därför jag är här i min hemstad istället för hemma i idyllen hos familjen. Jag vill inte att min bror ska behöva åka 30 mil ensam hem till jul, så jag är här för att möta honom och hålla honom sällskap hem. Få lite välbehövlig syskontid. Packa bilen och få några timmar för att prata minnen. Skratta. Gråta. Minnas.
Vi har börjat redan ikväll, och jag kan inte med ord förklara hur skönt det var att äntligen få krama honom...krama och försöka förstå.

Jag älskar dig min bror, utan dig är jag inte riktigt hel.
Foto: Privat. Vinter-Stockholm bjöd på sig själv idag...tack.

Rollercoaster

Det finns minuter när jag känner mig ganska stark i allt det som har hänt. Mormor har det bra, hon finns här hos mig för alltid och hon har inte ont längre.

Men så ser jag hur hon njöt av att få åka iväg på sina båtresor med mamma...

 ...hur hon utan protest ställde upp på bild trots att frisyren skvallrade om en tupplur...
(själv kallade hon sig själv för "barktroll" när hon var rufsig i håret...ingen vet fortfarande vad det var...)

 ...hur min brors vänner även var hennes... 

.

 ...hur busig hon var...

 ...hur smittande hennes leende fortfarande är...

...och jag går fullständigt sönder.

Foton: Privata.

Vackra vita tankar

Av någon anledning föds den vackraste vintern i mitt vuxna liv utanför fönstret. Efter några dagar inomhus p.g.a. sjukdom och det senaste dygnet fyllt med tårar tog jag mig äntligen ut i snön idag. Har verkligen längtat efter frisk luft och tillräckligt med ork för att kunna ta en promenad. Ensam. Bara jag och mina tankar.

Väl ute i den underbara snön kunde jag verkligen inte sluta gå. Ville bara pulsa längre och längre, och jag lät tankarna cirkulera fritt i huvudet...tankar på mormor. Mamma. Moster. Lillebror som jag saknar, och som äntligen snart kommer hem från andra sidan jorden. Pappa. Resten av min älskade familj. Tänkte på hur lyckligt lottad jag är som har en så stor familj som står mig nära, och hur ensam jag hade kunnat vara i den här situationen om det hade sett annorlunda ut. Hemska tanke.

Min älskade vän dök upp i mitt huvud, min vän som gav mig en hel timme av sin tid igår kväll så att jag fick prata av mig, trots att hon befann sig i Åre och åkte skidor. Min vän som min mormor tyckte så mycket om, och som hon alltid frågade om när vi pratade. Lycklig att hon finns.

Log lite för mig själv, fina minnen med mormor vaknade.
Hur hon alltid lämnade en liten godispåse på kudden när hon hade varit barnvakt åt mig och min bror när vi var små. Lika många bitar i båda påsarna, alltid.

De mysiga yatzy-stunderna i stugan i Jämtland på somrarna, som ägde rum mycket senare på kvällen än jag förmodligen hade fått vara uppe om mamma hade varit med...men hon var hemma och jag var ensam på sommarlov med mormor och morfar.
Hur hon älskade skidåkning på tv, och att hon lärde mig att det roligaste med längdskidor är att titta på alla som ramlar.

Jag hör fortfarande hur min lillebror börjar skratta inne i hennes badrum sist vi var och hälsade på, trots att det är en månad sen. Han hittade mormors ugnsgaller som hon hade gömt bakom duschdraperiet eftersom hon hade lyckats smälta en hel plastform i ugnen och gallret var täckt med svart plast. "Men, jag som tänkte att jag hade gömt det så bra, tänkte att ingen skulle se det." 

Hur alla mina och min brors vänner fullkomligt älskade mormor, och hur hon alltid brydde sig om alla. Som den gången min bror fick för sig att sova hemma hos henne med några vänner efter en blöt utekväll. "Jag hittade ju en stackare på mattan i vardagsrummet, jag gick upp och sa åt honom att ta min säng, jag kunde väl vara uppe och sova sen istället."

Älskade mormor...kommer du verkligen aldrig tillbaka?
Foto: Privat. Underbara snö...

In the arms of an angel

4:e advent, men jag tänder bara ett ljus. Ett ljus för min änglamormor...och hunden jag fick av henne när jag föddes vilar bredvid. Saknar dig gränslöst.

Tack för alla era tankar och fina ord både här och via sms...de värmer mitt hjärta.

Välbehövliga ord med mitt morgonté

Jag skriver återigen sjuk i kalendern, och eftersom det har varit orimligt många sådana dagar den här hösten och vintern gick jag idag till läkaren för tredje gången sen i oktober. Skillnaden idag var dock att jag hade vägrat att gå hem med de klassiska orden "alla är sjuka nu, det är bara att gå hem och vila".
Som tur var behövde jag inte det, läkaren tog mig på allvar och alla möjliga blodprover är nu lämnade för analys. Nu måste det bli ordning en gång för alla...längtar tillbaka till min starka och välmående kropp!

Men vem är jag att gnälla på min sjuka kropp när mormor ligger där hon ligger? En envis förkylning bleknar minst sagt i jämförelse...
Hon gör dock framsteg och jag känner stort hopp om att hon ska komma tillbaka till oss igen, så bra hon kan. Fick ett mms från mamma igår med en bild på ett leende penntroll som fick mig att börja gråta. Att hon ens orkar le i sin situation, det säger en del om hennes styrka och envishet... ♥

Let only good thoughts be within you. Det är lättare sagt än gjort, och ibland behöver man en påminnelse.
Foto: Privat. Rätta ord i rätt tid.

Hemma bra men borta bäst

Visst är det skönt att vara hemma i sin lägenhet igen, men helst av allt skulle jag såklart vilja vara med min familj...med min mormor. Hyresvärden hade gjort sitt bästa för att väcka julstämningen när jag kom hem igår, och visst kändes det lite lättare att komma in i trappuppgången...men helt bra känns det inte.

Ska dock försöka fokusera i en vecka nu. Fokusera på jobb, på att mitt liv går vidare och på att mormor är i trygga händer och gör framsteg. Det kommer inte att bli lätt, men jag måste och jag ska.
Min förkylning, som jag har dragits med sen förra veckan men helt glömt bort i allt annat, ska också fokuseras bort så att jag kan åka tillbaka hem helt frisk och "fira" jul nästa vecka.

Fokus med reservation för djupa dalar är mottot fram till onsdag nästa vecka...heja mig!
Foto: Privat. Min trappuppgång.

♥ pApPa ♥

Han har ett hjärta av guld, en humor som alltid får mig att skratta och en förmåga att få mig att känna mig otroligt trygg i hans sällskap. Det enda jag egentligen inte gillar med honom är att han bor 24 mil bort... Men han är trots avståndet min pappa, och även om han har alla dagar i min värld så säger kalendern att det tydligen är hans dag lite extra idag.

Saknar dig pappa och jag räknar ner dagarna tills vi ses...bara fem kvar nu!
Foto: Privat. Pappa på sin dotters 30-årsfest.

Du och jag mamma.

Den 20 september för 5X år sedan satte sig mormor i en taxi för att åka till Mora BB. Ensam, som man var tvungen att vara på den tiden, tillsammans med barnmorskan i förlossningssalen, födde hon min mamma.

Den 20 september för 31 år sedan skulle mormor och morfar hem till mamma och äta tårta på hennes födelsedag. Tårtbotten stod nybakad på diskbänken, men ingen mamma var hemma. Henne hade nämligen pappa slängt in i bilen (dock inte i Saaben med rallydubb som var fallet när min bror skulle födas..?) ett par timmar tidigare. Jag hade satt stopp för födelsedagsfikat och tydligen bestämt mig för att ge mig själv i present till mamma.

20 september - idag är det min och mammas dag. Det är vår sista dag i Prag, himlen är molnfritt klarblå och även om vi firade med en vansinnigt god middag igår så fortsätter vi såklart firandet idag. Först ut - hotellfrukost!

Ha en fin måndag alla!

Foto: Privat. En välmående mamma med en Prag-kaffe. Love you!

Grundlurad

Hemma igen efter en helg i Dalarna....trött och sliten men samtidigt otroligt glad. Det har varit en härlig helg fylld med skratt, kramar och kärlek!

Min moster blev rejält förvånad på sin födelsedag i fredags när jag och lillebror plötsligt dök upp från ingenstans tillsammans med hennes barn. Hon trodde att barnen satt på en buss från Stockholm och skulle hämta dem en timme senare när vi svängde in med bilen på gården och överraskade henne. Hon blev självklart hur glad som helst, och vi hade en lugn och mysig fredagskväll eftersom både hon och hennes man skulle jobba igår.

Intet anande åkte så moster till jobbet igår morse, övertygad om att överraskandet var över och trodde att ännu en lugn kväll väntade. Vad hon inte hade en aning om var att alla utom hon visste att så inte alls var fallet. Medan hon var på jobbet hade vi fullt upp därhemma. Diskade, städade och pysslade med en massa saker som verkligen inte hade någonting med en lugn kväll att göra. I ett annat hem, hemma hos min mamma, pysslades det också...älgstek, potatisgratäng och diverse annat ät - och drickbart förbereddes (TACK mamma för all hjälp!).
Min lilla tanke som poppade upp i mitt huvud för ett tag sen, om att ha en överraskningsfest för min kära moster, var på väg att bli verklighet utan att en enda liten misstanke hade vaknat hos henne...

På eftermiddagen åkte jag, min bror och våra två kusiner hem till mamma för att hålla oss hemifrån när moster kom hem från jobbet, och ett par timmar innan hon slutade skickade jag ett sms till henne. Hennes ena dotter fyller år idag, och eftersom både jag och min bror skulle åka hem från Dalarna idag skickade jag ett sms och bad henne göra sig iordning när hon kom hem efter jobbet och sa att vi skulle hämta upp henne för att åka iväg på en överraskningsutflykt med hennes dotter. Hon svalde lögnen helt och hållet och skickade tillbaka att det var världens bästa idé. Lite senare packade vi två bilar fulla med mat och dryck, åkte och hämtade mormor, mötte upp morbror (som moster inte hade träffat sen innan jul!) och lite annat löst folk för att i samlad trupp åka hem till moster.
Jag, lillebror och kusinerna åkte först och väl hemma låtsades vi inte om någonting. Moster trodde verkligen att vi skulle iväg på en utflykt, men hon hann knappt ut i hallen förrän det började svänga in bilar på gården...

Resten är historia - en historia värd att bevara. En massa glädjetårar, kramar och skratt. Blommor, presenter och glada återseenden. Mat, vin och mammas godaste tårta. Mer vin, musik och sköna diskussioner. Mer skratt, mer vin och en massa dans. Jägermeister, ännu mer dans och en kväll man aldrig vill ska ta slut. Diskberget jag grävde mig igenom imorse ville heller aldrig ta slut, men det var det värt...vad gör liksom det när man har har haft en fantastiskt lyckad fest för en helt fantastisk person (tusen tack till alla som var med och gjorde det möjligt!)!?

Vem trodde att den "lugna" lördagskvällen skulle sluta såhär, med ett provisoriskt dansgolv i vardagsrummet?

Jag älskar verkligen överraskningar, men är det något jag älskar mer så är det dubbla överraskningar. Låt oss överraska lite mer här i livet - det gör det lite mer värt att leva...
Foto by min kära kusin. Jag och moster dansar loss i natten...

Fredag den trettonde...

...och just idag för 40+ år sedan (även det en fredag faktiskt...) föddes världens bästa moster. Fredag den 13:e en otursdag? Tror inte det...
Skickar hundra kramar genom luften upp till Dalarna idag (måste dessutom tyvärr skicka tillbaka hennes två barn med bussen också...)!
HIPP HIPP HURRA HURRA HURRA!

I'm alive...

...men har fokus på lite andra saker....kusinerna är på besök hos mig och min bror, och jag kan ju bara säga att jag verkligen imponeras av människor som är föräldrar på heltid! Det är hur mysigt som helst, men det tar onekligen energi...
Nu har vi lämnat av barnen i biomörkret hos Karate Kid och ger oss själva en välbehövlig kaffepaus. Senare vankas det middag hemma hos mig, och jag ska passa på att krama mina kära kusiner lite extra eftersom de åker hem igen redan imorgon. Tiden har verkligen rusat iväg, som alltid när man har roligt...tror att vi löser det genom att stanna uppe halva natten - mys!
Foto: Privat.

Change of old plans...and some new ones

Nej, det blev inget Dalarna. Väderkartan sa regn hela helgen, min efterlängtade moster ska jobba hela helgen och jag insåg någonstans att resan upp med lillebror skulle vara det mest lyckade med hela vistelsen. Så jag ändrade mig. Stockholm fick hålla mig kvar över helgen, och jag i min tur höll kvar lillebror som blev inbokad på min soffa istället (avdelningen plocka russinen ur livskakan...).
Sushi, lite snack och en film (som vi båda somnade till) igår, och nu vankas det frukost med reseplanering...vi tycker båda att det är dags för en ny syskonresa, och min världskarta här i köket ser lite tom ut på vissa ställen. Södra Afrika, Sydamerika och Oceanien gapar oroväckande tomma och behöver fyllas på med nålar...eller vad säger ni?
Foto: Privat. Min resehistoria...

Älskad och ständigt efterlängtad gumma...

Mormor. Var alltid kvar...snälla?
Foto: Privat. Kärlek.

Relaxed

Äntligen. Det finns få saker som gör mig så lugn i kroppen som att vara på väg hem till Dalarna. Längtar efter min familj och alla kramar som jag väntat så länge på att få ge alla jag älskar. Det regnar utanför fönstret och prognosen säger att det ska fortsätta att göra det hela helgen...jag kunde inte bry mig mindre. Är vi framme snart?
Foto: Privat. Hemmagjord middag på bästa Masexpressen. Hål i huvudet på den som åker buss till Dalarna med något annat bolag.

*LiVsKvALiTet*

Molnfritt. Sojalatte. Skrattkramp. Kramar. Yellow cabs. White zinfandel. Sunshades. Bröder. Extrasyster. Lyckorus.
Jag lever nu. BIG TIME.

Foto by storebror, mästerfotografen utan stövlar.

ThE BiG aPpLe

Efterlängtad flygresa. Vulkanspaning. Skratt. Min vän. Älskade bröder. Kramar. Lägenhet granne med Central Park. Dogwalkers. SoHo. Victorias Secret. Broadway. Promenader. The Boat House. Ground zero. Starbucks. American summer. $$$. Sephora. Ben & Jerrys Ice Cream bars! Abercrombie&Fitch. Dygnet runt-öppen Apple Store. Trötta fötter. Nikon D80. Lycka. Brooklyn Bridge. Nattsudd. Macys. Shoppingkassar. Övervikt.
So long - vi hörs från NYC!
Foto privat. Övertydlighet i New York, våren 08.

gLäDjE

Jag är så glad. Hela kroppen pirrar och t.o.m. det gråa regnet i huvudstaden känns plötsligt härligt!
Stand-up på bio med min bästa vän ikväll, en efterlängtad hotellfrukost med ett camino-proffs imorgon, Vapiano med ett skönt gäng människor imorgon kväll och Musslan för en magisk avskedskonsert med min vän Stiko Per Larsson på lördag kväll (kom dit!). Helgen avrundas med jobb på söndag, och sen bär det iväg till New York med bästa vännen och mina underbara bröder på måndag!
Det kanske inte är så konstigt att hela jag sprudlar!?