Gränslöst efterlängtad löpning!

Jag kan knappt förklara hur skönt det var att äntligen få träna idag... 7 km på löpbandet avverkade i lagom skönt tempo (5,04 min/km) och det kändes verkligen hur bra som helst! Det är exakt den känslan jag hade efter passet som jag önskar att jag kunde sälja på burk till människor som har svårt att komma igång med sin träning...jag är nämligen helt säker på att de då skulle inse hur bra man mår av lite endorfiner! 

Avslutade passet precis som planerat, men lite favoritövningar på gymmet. Axelpressar, hantelcurl och baksida axlar i pecdecen...mums!

Nu gäller det bara att skynda långsamt så att jag inte åker på något skit igen...tänker nämligen hålla mig helt frisk resten av året nu...sounds like a plan va?

Foto: Privat. Trött men nöjd efter första passet på sex veckor...

Vägen tillbaka

Ställde klockan imorse, trots semester, för att försöka vända tillbaka dygnet lite efter många sena kvällar och lååånga sköna mornar i sängen. Utsövd vaknade jag strax efter 7, drack en god kopp kaffe och gav mig iväg på min första morgonlöprunda på väldigt länge...

-5, vindstilla och mörkt och tomt ute på gatorna. Perfekt. Tog min vanliga lagom-att-jogga-innan-frukost-runda som är 6,5 km kort...och jäklar vad segt det var. Det märks att jag inte har sprungit "på riktigt" sen den 29 november! Konstateras kan att jag har en rätt lång väg tillbaka till min forna löparform, men att jag iallafall har tagit första steget nu...det är ju faktiskt 150 dagar kvar till den 28 maj. 3600 timmar att utnyttja på bästa sätt...jag hinner.

God morgon världen - nu tar vi en till kaffe och gör vi lite nytta!
Foto: Privat. Halvnöjd men avslappnad efter ett segt pass.

En oplanerad mil

Träningsplanen idag var att spendera en stund på löpbandet, men oklart hur lång. Efter att ha läst M:s inlägg om den oväntade rekordmilen imorse (jag är så stolt över dig!) blev jag dock inspirerad och kände att jag ville försöka mig på den där halvmilen under 20 minuter igen...

Sagt och gjort. Ställde in bandet på 10 km/h för att värma upp, pallade som vanligt inte ens kilometer i det (för mina ben) snigeltempot, utan drog upp det till lite mer utmanande 15 km/h. Smärtan i min lilla tractus kom dock som ett brev på posten och jag klarade av knappt 1,5 km i det tempot. Ner med farten till 14 km/h och vips så kändes det mycket bättre. La dock helt ner planen på att knäcka halvmilen i rekordfart, det var ju liksom redan förlorat och som så många gånger förr bytte jag mål mitt i träningspasset.


En mil i hyfsat tempo fick bli mitt nya fokus, och en mil i hyfsat tempo blev facit. Stängde av klockan på 44.38 och är mer än nöjd med tanke på att min första kilometer var rätt långsam...
Mindre nöjd var jag när jag hade konsulterat min kiropraktorkollega i omklädningsrummet efteråt, och hon varnade för att min smärta i benet kan vara början till löparknä. Vi misstänker en lite för hög löpardos lite för snabbt med mina nya skor....klantskalle.
Funderar faktiskt starkt på att totalt vila från löpningen fr.o.m. nu och fram till jul...inte för att det på något som helst sätt är kul, utan enbart för att jag inte vill bli skadad på riktigt. Först och främst har jag dock lovat att lägga mig på kiropraktorbänken på torsdag för att få lite nålar i benet. Great.

Löparknä eller inte. Min måndag fortsatte iallafall bra med ett litet möte inför lite kommande skoj, en kaffestund och en sen men god middag made with vad som fanns i mitt kök eftersom jag inte hann handla. Ännu en bra dag att lägga till historien - tack för det Helena!

Sov gott alla fina, I will for sure do...
Foto: Privat. Middag: tonfisk, paprika, päron, bönor, senapskesella, morot, granatäpple och färsk timjan. Mums.

Oskön löpning

Det kanske inte är någon slump att Sara valde att skriva "om att göra vad jag vill" idag. Jag log faktiskt lite för mig själv när jag lite snabbt tittade in hos henne för ett par timmar sen, precis innan jag stack ut för att göra precis vad jag ville.

Idag ville jag nämligen springa. Först ville jag hoppa på löpbandet på jobbet och springa tills jag blev uttråkad, men sen ångrade jag mig. Jag ville istället trotsa novembersnöregnslaskpissvädret och sticka ut och springa.

Det kan ju inte ha varit så skönt, tänker ni nu. Nej, det var det inte. Det var inte skönt att termometern visade noll grader. Det var heller inte särskilt skönt att jag var blöt och iskall om fötterna redan efter en halv kilometer. Det var ännu mindre skönt att det snöblandade regnet piskade mig i ansiktet hela vägen med hjälp av en motvind som verkade göra sitt bästa för att byta håll och jobba mot mig i 9 kilometer. Nej, skön är verkligen det sista jag skulle benämna den just avklarade löprundan.

Då kan det ju inte ha varit speciellt kul heller, är kanske er nästa tanke. Nej, det var inte alls kul. Inte någonstans faktiskt. Det var inte kul att frysa om fötterna. Det var inte kul att tvingas springa och kisa mot snön i 46 minuter. Det var inte heller speciellt kul att det kändes som att jag trampade luft och inte kom någonstans i det halvdecimeterhöga slasket. Nej, kul är inte heller ett ord jag skulle använda för att beskriva kvällens löpning.

Men guess what - jag tränar inte för att det är kul och skönt. Inte alltid iallafall. Visst, igår tränade jag för att det var kul, och visst har jag varit på ett och annat lugnt yogapass för att det är skönt. Men annars - inte så ofta. Jag skulle nämligen ljuga om jag påstod att det är särskilt skönt med svidande mjölksyra, eller att intervaller på löpbandet i 18 km/h är kul.
Nej, jag tränar för att bli starkare. Snabbare. Bättre. Jag vet att kroppen måste utmanas för att utvecklas. Den är inte dum, och dessutom ganska lat, och pressar jag den inte kommer den att förbli som den är. För mig får det alltså gärna kosta lite, så långe jag märker resultat. Det får gärna skaka i musklerna, jag kan stå ut med smått andnöd och det kan få smaka lite blod. Men kul, nej...det är det rakt inte.

Kul, det blev det idag först när jag kom hem efter min löpning. När jag fick öppna dörren till min lägenhet och kliva in i värmen. Det var kul att komma hem. När jag nu fått av mig mina iskalla skor och kläder, tagit en varm dusch, ätit en god middag och sitter här i soffan och är stolt över mig själv för att jag trotsade vädret och inte gav upp, ja då kan jag med gott samvete använda ordet skönt.

Are you with me?
Foto: Privat. Oberörd(?) efter 8,83 km snömoddslöpning.

Leende löpning

Vilodag idag var tanken, 7 km lätt löpning (5,22 min/km) på bandet blev verkligheten.
Klev rejält utanför boxen och trotsade min fasta "titta-inte-på-tv-när-du-tränar"-princip när jag upptäckte att det bjöds på Skavlan-repris på löpbandets tv. Gissa om jag inte ångrar mig...kolla in det här klippet! Got to love it!

Free like a bird...

Tusen tack till er alla för alla peppande ord och hållna tummar! Den praktiska tentan gick som en dans och jag kan numera lägga till Lic Styrketräningsinstruktör på mitt cv!

Kände mig ganska lugn och inte alls särskilt nervös imorse (om inte en storstädning av lägenheten är ett tecken på nervositet?), och jag kände att jag gjorde bäst i att inte plugga utan bara försöka att slappna av och inse att jag faktiskt kan det här. Ja, i teorin iallafall.
Väl på Balance, där tentan skulle äga rum, blev jag dock plötsligt vansinnigt nervös, och sista kvarten innan 12 var inte kul alls. När Jari äntligen kom och hämtade mig och min kursare Mia och det var dags var det dock bara att bita ihop, fokusera och köra. Göra mitt bästa, instruera de övningar jag blev tillsagd att instruera utan att tänka på att det stod en person ett par meter bort med allmänt skeptisk min och antecknade allt jag gjorde. Inte helt lätt kan jag lova. Sex övningar senare var jag klar och det var min tur att bli instruerad.

När vi var klara kände jag mig rätt tom i huvudet, var nog rätt säker på att jag hade klarat det men var inte det minsta beredd på vad som skulle komma. Jag blev nämligen överöst med beröm och positiv feedback...och när jag gick därifrån med min glada kurskamrat, som även hon blev godkänd, kände jag mig otroligt glad och stolt över mig själv! Underbar känsla att vara klar och att vara nöjd med sin prestation!

Vi firade som planerat med en magiskt god lunch på Blueberry. Mia blev sötsugen och fick min lilla chokladbit, och 5 minuter senare fick jag tillbaka en liten present i form av en fågel som hon hade vikt av det lilla papperet! Ok att hon är halvjapan, men jag hade ingen aning om att hon var en klippa på origami! Ett fint litet minne som numera bor här hemma hos mig, och som dessutom har en symbolisk mening med tanke på hur jag känner mig just nu. Plugghösten som jag så smått hade bävat för är över och jag känner mig fri som en fågel. Så fri att jag faktiskt knöt på mig löparskorna när jag kom hem och stack ut utan mål. Sprang dock lite vilse och slog av GPS:en på 17,3 km och 89 min 53 sek när jag kom hem. Soffläge resten av kvällen - ja, tack.

Ha en fin kväll fina ni!
Foto: Privat. Mias fågel...underbar!

Slutspurt...

Ok, sista skoldagen avklarad idag...fattar inte vart tiden tar vägen, och ännu mindre förstår jag att den här hektiska hösten faktiskt snart är över. Helt otroligt hur mycket info det kan få plats i en redan full hjärna...sedan slutet av augusti har jag betat av Bulgarian Trainining Bag Instruktör, Kettlebells Intstruktör steg 1 och imorgon lägger jag förhoppningsvis till Lic Styrketräningsintruktör på listan. Klockan 12.00 behöver jag alla tummar hållna och en extra tanke, för då vankas det praktisk tenta... 

För att rensa huvudet och mentalt komma ner i varv blev det en sväng runt Kungsholmen. Min vanliga runda på 9 km, som min Garmin dock mätte till 8,88 km, avverkades i ett lagom tempo, och de nya skorna studsade fram lika bra som igår...lovely!

Nu återstår bara av den här lördagen att äta middag och avnjuta lite rödvin som inhandlades på lunchen, slappa i soffan och senare återigen inse att vi byter till vintertid inatt, vilket innebär en extra och välbehövlig timme sömn imorgon. Tack.

Ha en fin kväll alla, och please...glöm inte tummarna imorgon! Puss på er!

Foto: Privat. Ett försök till en halloweenlöparbild, men jag kan ju inte hålla mig för skratt. Farligt spöke...not.

Tronskifte

Nu är det äntligen gjort. Mina trogna följeslagare har pensionerats, och en ny generation har tagit över. Adidas får fortsätta att ta mig mot nya mål, och det är ingen lätt uppgift som hänger över mina nya vänner. Halvmilstiden ska putsas med 1 minut innan jul, miltiden vill ner under 40 och kanske springer vi maran ihop i vår...

För att belöna mig själv efter en snart avklarad (ofattbart!) höst gav jag dessutom mig själv ytterligare en present i veckan. Jag visste ju att jag skulle ta mig igenom den här perioden, men jag visste nog inte hur mycket energi och tid det skulle kosta. Magkatarr och bihålleinflammation har satt lite käppar i hjulen längs vägen,  men med lite insikt och nedvarvning är jag nu helt på banan igen!
Sista tentan för hösten väntar imorgon, och innan jag faktiskt vet att jag har klarat den har jag alltså köpt en belöning till mig själv, en efterlängtad present i form av en Garmin 405. Jag har länge velat ha en GPS-klocka för att kunna mäta distans och hastighet, mest för att lära mig att hålla ner tempot, och nu är den äntligen min! 

Tekniksvag som jag är älskar jag den redan, och igår gav jag mig ut på min testrunda. Lufsa runt Djurgårdsbrunnskanalen var målet, och jag satsade på att ta de 8 kilometerna i 5.30-tempo. Solen, överskottsenergin och mina nya fantastiska skor ville dock något helt annat, och tillbaka på ruta ett visade det sig att rundan faktiskt är 8,6 kilometer och att hastigheten visst blev 4.36/km. En helt underbar runda och jag var lycklig i hela kroppen när jag kom tillbaka.
Dra ner på tempot får jag väl göra en annan dag.
Foto: Privat. Something old and something new.

15000 meter - check!

1,5 mil avverkade på löpbandet. Nöjd, glad och totalt avslappnad trots att jag missade min planerade tid på under 70 minuter...med 6 sekunder. 1.10.06 ger en snitthastighet på 4.40/min, och det får jag ändå se som ett hyfsat tempo. På onsdag ska äntligen nya skor inhandlas, där ligger nog mina sista 6 sekunder...
Nu blir det fika med världens bästa tidningsredaktion och sen hem och krascha i soffan! Heja bra måndag!

Hur har det gått med er träning idag?
Foto: Privat. Trött, nöjd och sugen på kaffe.

Dopamin -> endorfin

Skön och sammanhängande sömn. Dinkelgröt kokad till perfektion. Kaffe to go på bussen. En otroligt givande utbildningsdag med många skratt och uppmuntrande ord. Totalt kolsvart ute när jag kom hem men känslan i kroppen gjorde det omöjligt att motstå löparskorna och ett i det närmaste tomt Kungsholmen. 9 kilometer i 4:58-tempo och benen reagerade knappt på ansträngningen. En god middag och ett glas rött och min lördag går till historien som en dag jag vill komma ihåg.
Foto: Privat. En totalt harmonisk Helena.

Nu har de gjort sitt, punkt slut.

Daten med löpbandet efter jobbet blev trevligare än förväntat. Rekordförsöket bestod i att slå min tid på 5 kilometer, 21.23 för över ett år sen när jag sprang i stort sett varje dag, på min väg ner mot den magiska 20-minutersgränsen.

Värmde upp i en ynka kilometer, mer hade jag inte tålamod för. Att jogga på 10 km/h är verkligen något jag måste lära mig...suck. Drog upp bandet till 14 km/h och satte igång. Kändes bra, förutom att gårdagens styrkepass satt som betong i rumpan (tack utfallssteg...). Det försvann dock efter en stund så jag trampade på.
Ökade hastigheten väldigt sakta och försiktigt längs vägen, så efter 3 kilometer var jag inte uppe i mer än 14,5 km/h. Fick lite eld i baken och ökade lite till, och lagom när jag nästan nådde 15 km/h fick jag sällskap på bandet bredvid, vilket faktiskt gjorde det lite lättare. Draghjälp är så underskattat, även om grannen springer mycket saktare.

Sista kilometern tryckte jag på lite extra och på slutet var jag uppe i 16,5 km/h - en hastighet som det kommer att dröja länge innan jag springer några längre sträckor i...
När mina 5 kilometer var avklarade stannade iallafall klockan på 20.59, en putsning med 24 sekunder, trots att jag är i mycket sämre löparform nu än när den förra tiden spikades.
Endorfinfylld och smått tentaförvirrad råkade min nedjogg bli lite lång, närmare bestämt 5 kilometer, så när jag klev av bandet hade mina trasiga skor fått kämpa i totalt 11 kilometer...bra jobbat!

59 sekunder ska jag väl kunna ha som mål att klippa bort innan jul!? Receptet tror jag är nya skor (jag är ledsen gamla vänner, men nu åker ni ut...), mer intervaller och en utsövd kropp fylld med energi när det väl är dags. Vad tror ni om det?
Foto: Privat. Skor knappt värda namnet.

Oktoberregn - oh yes!

Ny dag - ny träning. Överkroppen är rätt trasig efter passet igår, mina biceps-fästen gråter när jag försöker sträcka ut armarna...och jag kan inte låta bli att le lite åt det. Skön smärta, minst sagt.

Intervaller på löpbandet var min plan efter jobbet idag, men tanken på att springa inomhus när vädret utanför fönstret var ultimat (några plusgrader och duggregn) för löpning kändes mer och mer avlägsen ju längre dagen gick. När avlösningen kom kändes det därför helt naturligt att sticka ut i regnet och ta sikte på Lill-Jansskogen och den härligt kuperade 3-kilometersslingan. 2 kilometer dit, två varv x 3 kilometer och 2 kilometer tillbaka till jobbet.
Inställningen att "ta det lugnt" var bortblåst redan i starten av det första varvet, och lärdomen är att inte ta med sig ett sällskap i form av en tjurskallig kollega som vägrar dra ner tempot till en skön nivå i uppförsbackarna.  Ni som har testat den gröna slingan (motsols) i Lill-Jansskogen vet att det finns en och annan backe varav en är vidrig.
Tillbaka till ruta ett efter 10 kilometer visade klockan 48 minuter (4,48 min/km), och vi konstaterade att vi hade kapat tiden med 7 minuter från förra gången vi "tog det lugnt" samma runda. Genomfrusen, lerig och mascara på hela kinderna, vilket gjorde att jag såg ut som en pajas, men endorfinpåslaget vägde upp det ungefär tusen gånger.

En stekhet dusch och en stund i bastun gav mig kroppstemperaturen tillbaka, och nu har jag landat på Wayne's för att försöka fokusera och få fysiologin att fastna inför fredagens tenta. Heja mig!


Någon mer som har njutit av (trotsat?) regnet idag?
Foto: Privat. Min sikt just nu.

Pluggpaus

Seg som kola i huvud och kropp efter ett antal timmar med näsan i mina böcker...men efter 16,3 km (5,07 min/km) runt Riddarfjärden och Kungsholmen så är plugginspirationen tillbaka! Finns det något bättre löparväder än sol och några få plusgrader? Jag ler inombords...och hugger med ny energi in på ATP, blodomlopp och kraftutveckling. Heja mig!
Foto: Privat. En stund i solen efter 16300 meter.

Morning pleasure

Mössa. Iskall morgonlöpning. En stund på bryggan. Indestructible.
God morgon onsdag!
Foto: Privat. Min brygga.

En motvind och en macka

Planen att lyssna på mig själv och varva ner går utomordentligt! Dagens planerade löpbandsintervaller fick känna sig svikna när himlen visade sig vara molnfritt klarblå när jag slutade jobbet. Djurgården lockade för mycket så jag lät löparskorna ta ett varv runt kanalen istället. 8 km sol, fallande löv och utmanade motvind hela vägen hem, och jag tackar mig själv tusen gånger för att jag avvek från mina planer och tillät mig att kliva utanför boxen och fullkomligt strunta i inomhuslöpning idag. Att jag mötte Arne Hegerfors, som kan vara en av Sveriges gulligaste gubbar (får man kalla honom gubbe?), på vägen gjorde inte rundan sämre.
Ett surdegsbröd med ett perfekt kokt ägg, en lång dusch och en ännu längre bastu med en bok efteråt och jag känner mig som en ny människa! Heja ändrade planer som blir oändligt mycket bättre! Nu ska jag fundera ut vilken jag ska avvika från imorgon...

Har ni varit ute i det fantastiska vädret idag?
Foto: Privat. Världens godaste macka?

Smyger mig tillbaka...

I am not Superwoman, och såhär i efterhand var den lilla "kraschen" i veckan oundviklig (tack för fina ord, virtuella kramar och fina sms!).
Ett heltidsjobb, en teoretisk grundkurs i anatomi, fysiologi, kost och träningslära på de lediga dagarna däremellan och dessutom en fungerande med högskoleprovsplugg och en någorlunda social fritid skulle jag klara. Men...då hade jag inte räknat med en förkylning. En förkylning som successivt förvärrades, jag hade självklart "inte tid" att vila och bihåleinflammationen var ett faktum.
Att klara jobb, plugg och mental stress utan att få rensa huvudet med min träning visade sig vara förödande och smällen kom som ett brev på posten. Sängliggande med feber och konstant sovande i ett par dagar. Totalt håglös, oförmögen att göra något alls, matt i hela kroppen och fylld av en känsla av nedstämdhet - precis det som mina endorfiner förmodligen brukar ta hand om när jag annars har en jobbig period i livet men är frisk och kan träna som vanligt.

Jag är över ytan igen. Kursen är slut (och "bara" tentapluggandet återstår...) och jag hittade helt överraskande ett hyfsat resultat från högskoleprovet 2006 som fortfarande gäller (som jag hade glömt...) och kan därmed släppa den stenen. Min älskade kropp har on top of that precis burit mig runt Kungsholmen och bevisat att den äntligen har vunnit över förkylningsviruset. Jag är tillbaka, men med en stor skopa ödmjukhet inför att jag faktiskt inte pallar hur mycket som helst...och kommer med all säkerhet att synas här på bloggen mindre än tidigare.

Jag kan dock inte låta bli att tänka på hur mycket risken för att bli nedstämd och deprimerad förhöjs om man inte motionerar och rör på sig? Hur orkar helt stillasittande personer hantera stress och krävande perioder i livet? Ni som inte tränar, lär mig - hur gör ni?
Foto: Privat. Nöjd, glad och lugn i kroppen efter första löprundan på nästan två veckor...

Det gick!

Jag trodde inte riktigt på mig själv när jag ställde mig på löpbandet och började jogga upp för att köra intervaller. 10 km/h kändes ovanligt ansträngande för mina kettlebelltrasiga ben. 1500 meter långsam jogg, sen var det dags att dra upp tempot...

Startade i 14,5 km/h i 1000 meter och vilade 1 minut.

1000 meter i 15 km/h. Vilade 1 minut.

800 i 15,2. 1 min vila.

800 i 15,3. 1 min vila.

600 i 15,4. 1 min vila.

600 i 15,4. 1 min vila.

400 i 15,6. 1 min vila.

400 i 15,7. 1 min vila.

200 i 16,5. 30 sek vila.

200 i 17. 30 sek vila.

200 i 17,5. 30 sek vila.

200 i 18. Klar!

Joggade ned i 2,5 kilometer på 10 km/h, vilket kändes som promenadtempo i jämförelse, men jag kan bara inte sluta tänka på att de som vinner Stockholm Marathon springer snabbare än tempot jag höll mina 200 sista meter...helt ofattbart! Men skit i det nu - idag vann jag över min träningsvärk och diskade av mina 6,4 effektiva kilometer på 25 min och 1 sekund. Lite snabbare (och två intervaller längre) än sist, och det är väl det som räknas?

Känner mig rätt värd en fika med lillebror nu, och sen en bio på det. Förhandsvisning av en skön film där man slipper tänka, det kommer att bli en perfekt avslutning på den här måndagen.

Foto: Privat. Trött, nöjd och genomblöt av svett.

Rainy run...

Vaknade tidigt som attan imorse. Förmodligen är jag så totalt utsövd efter helgens alla sömntimmar att kroppen känner att den har sovit nog och tycker att det är dags att komma tillbaka till det "normala" livet igen...

När jag gick och lade mig igår hade jag storslagna planer på att sticka ut och springa när jag vaknade. Fyra hela dagar av total vila (ok, har traskat runt Prag en miljon varv...) har minst sagt varit smått chockerande för min kropp och jag kände att det var dags att kicka igång den igen. När jag vaknade låg dock dimman så tjock över stan att jag inte ens såg över vattnet från balkongen, och det SPÖregnade dessutom. Nej tack sa min sega kropp, så jag satte på en kopp kaffe och kröp ner under filten i soffan.

Men så gled jag in här....och här...och insåg att den där löpningen var precis vad min kropp skulle behöva. Järnviljan (tack för att den finns) tog över och drog på mig tightsen och skorna, och sen var det bara att lämna sovande mamma kvar i lägenheten och sticka iväg. Kungsholmen runt, ösregn och genomblöt efter 1 km...men YES vad skönt! Lugnt tempo (5,12 min/km) och ingen musik i öronen, sura och regntrötta människor längs vägen som jag bara kunde le åt.

Tack kroppen, nu kör vi igång det t.r.e.t.t.i.o.a.n.d.r.a levnadsåret!

Foto: Privat. Nöjd efter 9 km regnlöpning.

Citius, altius, fortius...

Ok, jag tog mig an de där intervallerna idag igen. 2 x 1000 m, 2 x 800 m, 2 x 600 m, 2 x 400 m och 2 x 200 m med 1 min vila emellan. Benen kändes onekligen lite sega efter gårdagen, men jag hade liksom bestämt mig...och 6000 meter är faktiskt bara...just 6000 meter. Piece of cake intalade jag mig, drog på bandet på 15 km/h och klev på.

Förra veckan avslutade jag mina 6 km på prick 24 minuter, och idag vågade jag öka farten ytterligare (7 intervaller på 15 km/h, 1 på 15.5, 1 på 16.5 och 1 på 17) för att i slutändan hamna på 23,47 (3,58 min/km) på samma sträcka. Det tar sig...och benen, och definitivt lungorna, hade mer att ge.
Dock fanns inte tiden idag eftersom en lunch med ex-kollegorna var inbokad. God lunch och väldigt trevligt sällskap, men åh vad skönt att sedan kunna lämna gamla arbetsplatsen och känna att jag slipper jobba där. Jag är verkligen så klar med den där byggnaden, och att kliva in på jobbet i mitt hjärta en timme senare kändes som en ren befrielse. Skön känsla som jag unnar alla...verkligen.

Vad har du bjudit snälla kroppen på idag i form av fysisk aktivitet?

Va?

Jag höll på att ge upp imorse när jag vaknade och insåg att min baksmälla från fredagens kräftskiva gick in på sin tredje dag. Tre dagar! Tack, jag behöver inget mer kvitto på att jag om en vecka faktiskt fyller ett år närmare 35 än 25.

Promenera till jobbet var uteslutet, jag somnade om på bussen och vaknade inte på hela dagen. Längtade mest hem till min soffa där jag hade planerat att ta en powernap när jag kom hem.

Sagt och gjort. 15.30 lade jag mig under filten, ställde klockan på 16.30 och somnade på en halv sekund. När en timme hade gått stängde jag av klockan halvt i sömnen och nästa gång jag vaknade stod samma klocka på 17.58. Great.

Det är nu jag börjar fundera över hur min kropp (och mitt psyke?) fungerar. Jag tvingade nämligen mig själv att ta mig ur soffan och dra på mig löparskorna för att jogga bort till Stadshuset och vända, bara för att få lite luft och ge kroppen lite fysisk aktivitet för första gången sedan i fredags.

Skön luft, svalt och regnblöt asfalt. Benen kändes otippat lätta, och efter drygt 3 km och framme vid Stadshuset var jag knappt svettig. Bestämde mig för att fortsätta 6 km och ta mig runt Kungsholmen istället. Fortfarande lätta ben och skönt flow i andningen, tankarna var någonstans där jag aldrig tidigare har varit och kroppen bara log.

Hemma igen efter 9 avklarade km stängde jag av klockan på 44,32 (4,57 min/km). Långt ifrån någon rekordtid, men ändå bra jobbat av en kropp som bara skulle ut och jogga, och några timmar tidigare knappt orkade stå upprätt!?

Kan verkligen mina 150 minuters extra eftermiddagssömn ha kickat igång systemet igen?

Foto: Privat. Skönt nöjd efter omstartsrundan.