onsdag 31 mars 2010

Pyreneerna besegrade...

Den forsta, och enligt vad jag forstar aven den jobbigaste, etappen ar avklarad. Drygt 26 kilometer over Pyreneerna med 1410 meter som hogsta punkt.
Vaderprognosen igar sa regn. Nagon ville dock battre och bjod pa stralande sol i stort sett hela dagen. Jag ser med andra ord smutsig ut i ansiktet, trots att jag precis har tagit en alldeles underbar och otroligt efterlangtad dusch. Solen tar lite mer nar man befinner sig nastan 1,5 kilometer narmare den, det kan konstateras...
Dock var det nagon som trots allt ville testa mig idag pa min forsta dag, och bjod istallet pa en vind som inte var av denna varld. I ungefar 1,5 timme brottades jag med mot - och sidovind (varfor lag den aldrig i ryggen?), och lade jag inte hela kroppstyngden bakom tvingade den mig att ta ett par steg at sidan. Otroligt vad det kan blasa daruppe!
Nagonstans vid 14 kilometer var jag sa utmattad av vinden att jag var nara att satta mig ner och grata en skvatt, och faktumet att min lunch p.g.a. rejal felplanering bestod av ett paron och en banan gjorde inte saken lattare. Viljan ar det dock inget fel pa, sa det var bara att trampa vidare. Tyckte bitvis att jag holl krypfart, men med facit i hand sa har mina fotter burit mig snabbare an jag hade planerat. Farbrorn pa pilgrimskontoret i Saint Jean Pied de Port sa att jag skulle rakna med 7-8 timmar, eftersom jag skulle ta den mest kuperade vagen av de tva mojliga (den andra ar landsvag), men redan 5,5 timme senare traskade jag in i Roncesvalles, sa ofattbart nojd men totalt tom pa energi.
Nu har jag fatt min sang har i det gamla klostret, en gullig tant sag min energibrist och bjod mig dessutom pa brod och jordgubbar nar jag kom hit. Middagen vantar klockan 19 och 20.30 ar det jag som ar med pa massan i kyrkan for att fa den lokala prastens valsignelse for resten av min vandring. Vem vagar avsta?
Ville visa ett par bilder, men uppkopplingen ar lika harligt langsam som el camino itself, sa det blir en annan dag.
Tack for att ni tanker pa mig, det kanns pa nagot satt.
Kramar till er alla!

Dagen D

Det var onekligen en speciell känsla när klockan ringde och jag insåg vilken dag det är. Känner mig ofattbart pigg, otroligt nyfiken på vad som komma skall, men självklart är jag också lite nervös...det är inte helt lätt att få i sig frukosten.
9.30 kommer jag fram till Saint Jean Pied de Port och sen är det dags. Första sträckan fram till Roncesvalles, 27 km över Pyrenéerna.
Vädergudarna säger regn...jag säger att det är lika bra att ta den första jobbiga sträckan i dåligt väder, då kommer resten att kännas lättare.
Återigen tack för alla kommentarer, mail och sms - de värmer otroligt mycket! Jag loggar ut nu, vi hörs när jag vill och kan.
Skicka en tanke då och då, jag kommer att behöva det.
Hasta luego amigos!

tisdag 30 mars 2010

Buenas noches...

...från ett vackert Bayonne. Utsikten från mitt rum kan jag leva med, en grillad fisk och ett par glas vitt vilar i magen, och imorgon får jag äntligen ta mitt första steg... Behöver jag ens säga att jag kommer att sova som en prinsessa?
Tack för allt stöd, nu är det nära...

Bye bye...

...gråa Stockholm - I'm off!
Tack för alla lyckönskningar, nu kör vi!

måndag 29 mars 2010

Hur många steg är det egentligen över Spanien?

Självklart måste jag ju involvera er läsare lite mer i min vandring...och utlyser härmed en liten tävling!
Jag kommer på onsdag när jag kommer fram till Saint Jean Pied de Port sätta på mig en ex3 connect, en stegräknare från Silva. Den kommer jag sedan ha på mig heeela vägen genom Spanien, och först när jag står framför katedralen i Santiago de Compostela kommer jag att ta av mig den.
Tävlingen går ut på att gissa hur många steg jag då har tagit, och den som gissar närmast kammar hem en egen stegräknare från Silva, av modellen ex connect. Tänk på att jag inte alltid kommer att ta raka vägen, utan säkert gör en och annan avstickare i ett par byar och städer...

Så - vad tror ni? Var med och tävla genom att lämna en kommentar till det här inlägget senast den 1 april.

Buen suerte!

Sista dagen

Jaha, då var den här, den sista arbetsdagen på ganska länge. Läser i min kalender att nästa arbetsdag infaller måndagen den 26 april, och lite konstigt känns det allt. Ännu konstigare känns det att jag ska mer eller mindre varje dag fram till dess. Extraño.
Har drömt en hel del inatt, och vaknat ett otal gånger. Vet inte om det var för det faktum att jag sov i min sovsäck på soffan (var ju tvungen att testa), eller om mitt huvud bara försökte lägga de sista bitarna på plats inför idag, dagen när alla detaljer ska ordnas, väskan ska packas och bästa vännen ska vinkas av.
Börjar känna mig rätt pirrig nu faktiskt, taggad och inspirerad som aldrig förr och kan knappt vänta till om ett dygn när jag sitter på min flight till Paris. Sen väntar en spännande tågresa rakt över Frankrike, en övernattning på ett 1800-talshotell vid floden i Bayonne, en liten bussresa, och sen........

söndag 28 mars 2010

By the way...

...så planerar jag att, dagen efter (lördagen den 24 april) jag kommer hem från Spanien, kika in på Berns för att fira Fitness Magazine som fyller 15 år! Om jag överhuvudtaget kan gå och inte lever på värktabletter, that is.
Ska ni dit?

Max 6 kilo

Söndag. Sen måndag. Sen är det tisdag och jag sätter mig på ett flyg till Paris. På onsdag har jag tagit mig över hela Frankrike, kommit fram till Saint Jean Pied de Port och där startar (äntligen!) mitt lilla äventyr...
Vet ni hur knepigt det kan vara att packa en väska för 3,5 veckas semester när den bara får väga knappt 6 kilo? Nu gäller det verkligen att börja med det viktigaste och jobba sig nedåt på listan. Intressant ändå vad man prioriterar bort i en sån här situation (hej då varenda skönhetsprodukt!), och vad som plötsligt känns livsnödvändigt (hej allt som motverkar skavsår och dämpar smärta!).
Det är liksom inte läge att göra en klassiker den här gången och packa för mycket. Wish me luck...
Foto privat.

lördag 27 mars 2010

.♥.♥.♥.


Ett glas vin

"Men vi åker dit och tar ett glas vin, så får vi se hur vi känner sen" sa vi till varandra mellan gäspningarna efter bion igår kväll.
Sju timmar senare lämnar jag och min bror Musslan, självklart via bakvägen eftersom stället redan har bommat igen. Ett glas vin...ett JÄTTESTORT glas vin, och därav min frånvaro idag.
Ja ja, en kväll med lillebror är värt alla baksmällor i världen, vi lyckades ta oss till våra hem säkert och jag vaknade inte överraskad av att oväntat hitta honom i fotändan av min säng imorse iallafall. Det har ju hänt liksom.
Foto privat. En annan kväll när vi tog ett glas vin. Jorå.

fredag 26 mars 2010

Drömmer jag eller vad är det frågan om?

Huvudstaden fullkomligt badar i sol, jag sitter med bara armar i solen på Hötorget, betraktar alla människor som passerar (vilka är de och vart är de på väg?) och funderar över hur mycket det överhuvudtaget är möjligt att se fram emot en resa..?
Önskar jag kunde ge er bara en liten bråkdel av känslan jag har i kroppen just nu...en skön blandning av förväntan, eufori, kärlek, nyfikenhet och rädsla. Es la vida, no?
Foto privat.

.Remember me.

Första hugget i magen kommer bara några minuter in i filmen. Sen ryser jag. Ler. Blir förälskad. Längtar. Drömmer mig bort. Blir rörd. Insiktsfull. Berörd. Ledsen. Jag gråter. Och gråter. Och gråter. Och fortsätter gråta när jag lämnar salongen. Mascaran sitter på kinderna och mina ögon är röda. Det gör ont, men det är så vackert. Så sagolikt vackert, och känslan sitter kvar i kroppen fortfarande såhär dagen efter.
Se den bara...men ta med någon att hålla i handen.

torsdag 25 mars 2010

Hasta luego querida familia...

Mamma. Helena. Pappa. Vet ni vad oddsen är för att detta foto skulle bli taget i Stockholm?
En planerad blixtvisit för mamma, som åkte ända från Mora för att stanna i stan i ynka sex timmar, och en oplanerad (iallafall för mig) dito för pappa, som bor i Falun men var på jobb i stan, gjorde att båda mina föräldrar (som inte har levt ihop på snart 30 år..) strålade samman i huvudstaden idag! Vi kunde, t.o.m. i sällskap av min bror, ta en för mig väldigt värdefull hej-då-och-ta-hand-om-dig-på-vandringen-fika tillsammans... Mitt hjärta är fortfarande varmt. Tack fina ni för att ni kom.
Love you forever and ever.
Foto privat. Kärlek.

Hjärta vs hjärna

Ibland hamnar man i en korsning. En rörig och enslig plats där pilarna pekar åt alla håll och kanter, du har tappat kompassen och den önskade kartan inser du att du aldrig någonsin ägt... Ole, dole, doff? Rop på hjälp? Chansning? Eller blir det vägen som ser mest upptrampad ut, den väg de flesta med största säkerhet har tagit, och som enligt alla andra anses vara rätt?
Vad väljer du? Hjärnans ibland smått tråkiga, steniga och raka bana på förnuftets väg, som du vet förr eller senare alltid kommer fram? Eller hjärtats mer grönskande, skönmålade och rosaskimrande stig, som du inte har en aning om var den slutar, om den ens har ett slut?
Snälla, berätta. Jag är nyfiken på hur ni tänker...

xxx

onsdag 24 mars 2010

Mariquita = primavera!*

Promenadpaus i solen på Strandvägen, Stockholm, idag runt lunch. Onsdag den 24 mars - dagen då våren äntligen kröp fram.
Foto privat. (* Nyckelpiga = vår!)

Tengo el globo en mis manos...

06.32 - pip! Där ligger uppenbarligen min kropps bedömning av sovmorgon. Bara att kliva upp, se solen utanför fönstret och fortsätta känna mig sådär ofattbart stark och inspirerad som jag har gjort ett tag nu... Gårdagens löpning var ett kvitto på att det mentala befinner sig där det ska, kroppen svarar och gör mig nöjd och jag går mest runt och ler. Härlig känsla!
Me parece que tengo el globo en mis manos som Luís, en skön människa och konstnär jag träffade mitt ute i Amazonas för ett drygt år sen, har målat på en stor vägg i en av Quitos mest anrika byggnader. El globo en mis manos - jorden i mina händer. Precis så känner jag just nu. Jorden är min att utforska, livet är till för att levas fullt ut.
Är det inte en hisnande tanke ändå?
Foto privat, taget en härlig dag tillsammans med Luís och min bror i Quito, januari 2009.

tisdag 23 mars 2010

Kompensation för Prag - check!

Helgen i Prag är nu ombokad. Jag tar med mig mamma och flyger dit för att fira vår födelsedag (ja, vi fyller år på samma dag!) i september! Ser verkligen fram emot att få spendera en hel helg med henne där, bara mamma och jag.

För sakens skull kompenserade jag idag uppenbarligen även mitt missade lopp nu på lördag. Min planerade joggingtur på löpbandet efter jobbet utvecklades nämligen till 21,1 kilometer och en hyfsad tid på 1.41.29 (4,49 min/km).
Don't ask, jag vet inte vad som sker i min kropp just nu...det är bara för mycket energi samlat på en för liten plats. Benet höll iallafall hur bra som helst och endorfinerna nådde ett antal som är omöjligt att mäta.
Bring on Spain, por favor.
Foto privat. Glad, nöjd och lagom finurlig. Helena när hon är som bäst.

Grattis alla Stockholms-turister!

På min snömoddspromenad till jobbet imorse såg jag till min glädje att min favorit Vapiano växer i stan. På Kungsbron, granne med Cityterminalen, slår de den 9 april upp portarna för en ny restaurang!
Det är bara att gratulera alla er som kommer till eller åker från huvudstaden och tidigare har haft svårt att hitta något vettigt att äta på centralen...
Sallad med vitlöksfräst scampi och lax - por favor!

måndag 22 mars 2010

Har jag blivit religiös?

Jag är en tänkare. Funderare. Kanske till och med grubblare. Ni som har varit med mig ett tag har fått er beskärda del av Helena-grubblerier, och fler kommer det med all säkerhet att bli...
En kollega till mig är rätt lik mig på det sättet. Tänker. Funderar. Analyserar. Vrider och vänder. Vi har onekligen haft ett och annat samtal om allt och inget över morgonkaffet. Givande.

Härom veckan tipsade han mig om en man som han absolut ville att jag skulle ta mig tid att bekanta mig med, en man vars föreläsningar han mer än en gång har sett på tv och på nätet. Prem Rawat. Ge honom en chans, sa min kollega, jag tror att du kommer att gilla honom.
Jag skrev ner hemsidan www.wordsofpeace.se på en post it-lapp, sen föll den lite i glömska. Ända till för en dryg vecka sedan, samma dag som jag skulle ge mig ut och testa mina kängor för första gången...då hittade jag lappen på mitt bord. En stunds surfande ledde mig tillslut in på iTunes där jag hittade en hel rad av hans föreläsningar helt gratis. Laddade ner alla jag hittade, stoppade i hörlurarna i öronen och gav mig ut på min första promenad med kängorna som ska bära mig över Spanien.

Jag vet faktiskt inte vad jag ska säga. Den här mannen klev rakt in i mitt hjärta och jag är helt uppslukad av hans ord. Han säger så mycket kloka saker att jag bara gick runt med gåshud på armarna och log, skrattade högt för mig själv och ibland var det väldigt nära att jag fällde en tår. Jag ha svårt att förklara tyngden i det han säger, och vill istället be alla att gå in här, klicka på föreläsningen "För att du lever" och ge er själva 25 minuter av ert liv. Lyssna. Reflektera. Lev livet.

Vita non est vivere, sed valere vita est - det är ingen slump att det en gång blev ledorden för min blogg... Sov gott.

Kärlek

Skönt flyt på jobbet. En massa bra saker avbockade. Glädje. Många frågor och fler svar. Pirr. Ett bra jobbsamtal. Framtid. Nedräkning till min närmast stående dröm. Reseplaner i lysande höstfärger. 18 Karat Gold. Blåbärssmoothie i mitt kök.
I'm happy!
Konstigt kan man tycka, men måndagar = favoritdagar i mitt liv. Men så är jag en ovanlig människa också.
Foto privat. Finurlig en regnig dag i Tunisien, april 09.

söndag 21 mars 2010

zzZzzzzz...


Betnér + Babben = ♥

Det är inte ofta jag tittar på tv, och skulle jag räkna ut en timkostnad för min tv skulle jag förmodligen få ångest...så jag låter bli. Men det finns faktiskt vissa program jag gärna ser. Som Parlamentet t.ex.
Jag lyckades missa säsongspremiären förra söndagen, men såg till min glädje att det med all säkerhet är ett riktigt bra program på gång ikväll! Betnér, som varit skeptisk till Parlamentet ett tag, är äntligen tillbaka, och han sitter i det röda laget tillsammans med en av de skönaste människorna jag vet - Babben Larsson. Maken till självdistans är väl svår att hitta? Att Henrik Dorsin sitter i det andra laget gör ju inte saken sämre direkt...
Finns det fler som sitter i tv-soffan klockan 20.30 ikväll?
Foto privat. Nyår 09/10. Anders S Nilsson kan inte bara programleda, han kan "dansa" också. Sorry Anders, kunde inte låta bli... :)

Inte lätt, men rätt, på foten...

Kan man vara smått kär i ett par kängor?
Jag har haft mina Synchro Mid Boots från Lundhags i en dryg vecka nu, vi har vandrat ungefär 6 mil tillsammans under totalt nästan 700 minuter...och jag har inte ett enda skavsår. Använder dubbla yllestrumpor avsedda för trekking på fötterna, men varken förebyggande tejp eller skavsårsplåster. Jag är imponerad! Helt nya kängor borde väl rimligtvis skava någonstans iallafall, kan man tycka? Men icke.
Måste säga att förtroendet för mina 1,7 kilo tunga(!) vänner, och hoppet att de skall ta mig rakt över ett helt land växer sig större och större för varje dag.
Tror ni att vi tar oss ända fram till Santiago de Compostela?
Foto privat.

Sunday sunrise

Stockholm är verkligen vackert ibland...
God morgon världen!
Foto privat.

lördag 20 mars 2010

Jag är inte snygg...

...i min löparmundering, men väldigt lycklig!
Efter en lördag på jobbet och en timme ultralångsam vandring hem i mina kängor hade jag myror i brallan och var jag tvungen att ge mig ut och springa en sväng. Tog min korta springa-av-mig-lite-överskottsenergi-runda på drygt 6 kilometer, till Stadshuset och tillbaka. Inget vidare högt tempo (5 min/km), men vilken underbar känsla att få springa på barmark igen...äntligen plusgrader och grus under skorna, man kan ju jubla för mindre!

Ringde min älskade mormor under min promenad hem från jobbet för att droppa bomben om att hennes barnbarn ska traska genom Spanien helt ensam, ett samtal som jag onekligen har varit något nervös inför. Jag vill ju liksom inte oroa och skrämma upp henne i onödan...
"Ja, jag vet det. Mamma var här och berättade igår. Det är rätt - ut och se världen du, jag vet att du klarar dig. Jaha, du ska gå ensam? Ja, men det är ju klart, pilgrimerna gjorde ju det, gick ensamma. Bara du ser till att äta ordentligt så. Själv ska jag få en rullator på tisdag."
Jaha, det var det det.

Nu blir det kallrökt lax, kokta morötter, ett berg med goda grönsaker och ett glas riesling här i casa Helena. Sen tidigt i säng tillsammans med Mr Coelho.
Ha en underbar kväll!
Foto privat. Endorfinrus.

En insikt och en prioritering

Om exakt en vecka skulle jag har varit i Prag. Pirrig, förväntansfull och lagom adrenalinrusig skulle jag i detta nu ha väntat på att få starta i Prague Half Marathon.
Med tanke på hur mitt ben mår inser jag dock att tiden inte skulle ha blivit ens i närheten av vad jag hade velat, och ska jag vara ärlig vet jag inte ens om jag hade klarat att springa 21 kilometer utan att få vansinnigt ont. Tråkigt men sant.

En titt i kalendern visar också orimligheten i att få ihop det:
Jobb varje dag t.o.m. torsdag 25 mars.
Flyg till Prag på morgonen fredagen 26 mars.
Flyg hem måndag 29 mars, landar 13.45 för att åka direkt till jobbet för ett kvällspass.
Flyg till Paris tisdag 30 mars 07.00 för att ge mig ut på mitt livs äventyr.
Ja, ni förstår ju själva. Även om jag titt som tätt inbillar mig att jag är en övermänniska inser jag ju faktiskt att det här inte är det bästa upplägget.

Prag är alltså i detta nu avbokat. Tiden räcker inte till, jag skulle känna mig stressad hela helgen och inte alls kunna njuta av en av mina favoritstäder. Dessutom känner jag mig själv och min vinnarskalle så väl att jag vet att jag skulle riskera att få starta min 80-milavandring med ett smärtande ben som hade fått springa en halvmara i ett tempo det egentligen inte borde klara.
Det känns verkligen tråkigt att inte få spendera en vårhelg i vackra Prag tillsammans med Petra, Milla och Lisa, men samtidigt är jag glad över att faktiskt kunna prioritera lite här i livet och någonstans inse att jag inte kan, för att citera mamma, "vara med överallt hela tiden". Prag finns kvar, och biljetten kommer att ombokas för att förgylla en helg längre fram istället.

Nu är det istället en dryg vecka kvar med fullt fokus på min vandring. Apoteket ska få ett besök, packningen ska optimeras, vänner skall vinkas av och ett par mil i kängorna ska vandras. Slukar också äntligen Pilgrimsresan av Paulo Coelho, boken som de flesta som går får idén ifrån. Ironiskt nog en av de få av hans böcker som jag har inte har läst, men jag kan bara säga att jag inte blir mindre sugen på att ta mig an Spanien när jag läser hans ord...

fredag 19 mars 2010

Uppäten

Ja, jag känner mig lite så faktiskt. Uppäten. Totalt uppslukad av El Camino, the walk of my life, och jag måste erkänna att det faktiskt är lite svårt att fokusera på något annat just nu.
Ni är så otroligt söta, kommer redan med en massa fina och peppande kommentarer, jag får mail från helt okända människor som vill göra samma vandring och jag börjar hitta andra bloggare som skriver om min vandring. Tack alla ni, det värmer.

Härom dagen funderade jag lite på varför jag gör det här (jag får fortfarande frågan väldigt ofta), och att den Helena jag kände för ett par år sen med all säkerhet skulle stanna vid tanken på att göra det, drömma lite och sen lägga det bakom sig som något som aldrig blev av.

Changes in ones life generally bring about an improvement in many aspects of our being. Changes fuel a fire within where we become more in tune and aware, MORE ALIVE, and hey - that is what life should be about, even with our sometimes mundane responsibilities or lack of interest in certain processes getting to where we are, most alive is what the goal should be.

Ja, så skrev min vän i Canada i ett mail till mig i veckan. Changes. Jag tänkte direkt på det här. Och på det här. Två stora och för stunden riktigt jobbiga förändringar i mitt liv, men i efterhand förmodligen det bästa som kunde hända. Det bästa som kunde hända för att kicka igång livet på riktigt. Sparka igång energin i mig och bli den jag är idag. Jag är fortfarande på väg någonstans och ingen vet var jag hamnar, inte ens jag själv. Inte vet jag helt och hållet varför jag gör den här vandringen heller, men jag är övertygad om att jag har ett svar när jag står framför katedralen i Santiago de Compostela om en dryg månad. Spännande tanke.

Always welcome at the ranch skriver min vän också, och syftar på deras gigantiska ranch in the middle of nowhere utanför Vancouver. Deras livsverk där nötkreaturen betar på stora ängar, de fiskar i sin sjö och har en egen liten rodeoarena. Kanske är det dit min resa går nästa gång? Kan mer än väl tänka mig att vila mina onda vandringsfötter i en gungstol på deras veranda, tillsammans med en av de klokaste människor jag känner.

onsdag 17 mars 2010

Flyt i 180 km/h

Jag har inte dött mina vänner, det flyter bara på lite snabbt här på utsidan för tillfället. 180-200 km/h uppskattningsvis.
Bio igår och hemma strax innan midnatt. Upp tidigt imorse för gröt, en massa mailande hit och dit och ännu en promenad med nya kängorna, nu med helt underbara sulor från SuperFeet. Dessutom en fullpackad ryggsäck, vilket tydligen inte hör till vanligheterna i Stockholms innerstad, med tanke på alla blickar... Träning på jobbet. Iväg för att införskaffa lite kläder till vandringen (bilder kommer...). Lunch med min bästa vän och forna, och för dagen väldigt vandringsnyfikna, kollegor på gamla jobbet (åh vad jag inte längtar tillbaka...). Full speed tillbaka till jobbet efter det för att hoppa på kvällspasset.

Det bockas av saker på listan, men ännu finns en hel del att göra och saker att köpa inför mitt lilla äventyr. Det ska bli skönt att få komma iväg och koppla av lite...eller hur var det nu? Idag om exakt två veckor har jag nämligen gått min första etapp och tagit mig en bit över Pyrenéerna. Pirrigt.
Får hela tiden frågor om vandringen, vilket är jättekul! Jag kommer att samla dem i ett inlägg snart...be patient!
Foto privat. Stilla flyt...en bristvara i mitt liv just nu.

...

.The Green Zone.

Dagens bioskörd: The Green Zone med Matt Damon.
Alltså, jag brukar av någon märklig anledning gilla krigsfilmer och hade verkligen sett fram emot den här. Konstigt när man tänker efter egentligen - krig är väl det sista man borde vilja se på film..? Bättre på film än i verkligheten i och för sig...well, hur som helst.
Vad jag mest vill ha fram är att The Green Zone inte sorteras in i mitt fack för bra krigsfilmer. Det är liksom bara för mycket av allt. För mycket pang pang, för mycket granater, för mycket eld och för många brinnande helikoptrar. Handlingen är däremot rätt platt och ingen skådespelare sticker ut nämnvärt. Det är Bagdad i kubik och det är amerikanskt så det förslår.
Nej, det här är den andra filmen på två dagar som får betyget "sådär". Det måste styras upp innan veckan är slut, så är det bara.
Jag kan däremot meddela att rad 7 i salong 3 på Sergel måste ha stans bästa benutrymme...me like!

tisdag 16 mars 2010

Rekordförsök

Klev efter jobbet upp på löpbandet och tänkte för första gången ta 5 km på 20 minuter. 4,7 km senare hade tiden runnit ut (4,18 min/km) och jag ångrar nu bittert min fega start på 11 km/h...nästa gång blir det verklighet och just nu kan jag bara glädjas åt att benet höll.
Firar det med en timme dans med bästa vännen - jippi!

God morgon...

...från en kall men vacker huvudstad...
Foto privat, taget med en stelfrusen iPhone

måndag 15 mars 2010

.Änglavakt.

Förhandsvisningen av Johan Brisingers Änglavakt idag var inget hallelujah moment direkt. Storyn är rätt platt och filmen berör mig inte förrän när det är en kvart kvar, och då så till den milda grad att jag går därifrån med täppt näsa och mascaran på kinderna.
Hade det inte varit för frågorna den ändå väcker i mitt huvud - Vad är det som styr oss egentligen? Slumpen? Ödet? Kan man påverka sitt öde, och isåfall hur? Handling? Tankekraft? - så hade jag sagt att det är en rätt dålig film.
Nu föll det sig dock så att har ägnat en hel del tid åt just de här frågeställningarna under helgen som gick, och med dem starka i minnet känns filmens budskap ändå ganska intressant...och fick mig att tänka än mer på det här med tankens och viljans kraft att påverka verkligheten.
Det här är ingen film jag skulle gå och se på bio sa jag innan, och gick enbart för att jag blev bjuden på gratis förhandsvisning. Jag håller fast vid det. Vänta på dvd:n och gå och se en bättre film istället.
Foto privat. Omaka par?

Inspirerande eller skrämmande?

Fick den här bilden av en bekant (fult ord, men vad kallar man annars en som man inte direkt är kompis med men som inte är helt okänd?) som gjorde samma vandring som jag ska göra för precis ett år sen.
Adrenalinet rusar...eller?
Tack F för lånet av bilden...trots att jag inte har frågat om lov...

Plaskeliplask...

Det är en ganska märklig känsla att frivilligt fylla sina skor med vatten strax innan 5 på morgonen, för att sedan stoppa ner fötterna i dem och ge sig ut på promenad till jobbet i -5 grader. Man lär sig något nytt varje dag, och har Lundhags skomakare sagt att man ska fylla sina skor med vatten så ska man det, så är det bara.
Hur tog ni er till jobbet? :)
Foto privat. Dagens skobad.

söndag 14 mars 2010

Den minimala svarta

Efter den totala energibristen igår var den riktiga Helena tillbaka igen idag. Tvättstuga, storstädning och promenad med nya kängorna klarades av innan lunch, sen var latmasken nära att krypa fram igen.
Den motades dock ganska snabbt bort, och med lite hjälp insåg jag att Vildmarksmässan som så lägligt har pågått den här helgen vore väldigt synd att missa, med tanke på mitt kommande äventyr...och att jag dessutom lyckades pricka in en föreläsning om just pilgrimsvandringen till Santiago de Compostela måste väl ses som ett tecken? Att kvinnan som höll föredraget hade delat upp sträckan och tagit 4 år på sig att genomföra den, det hör liksom inte hit. Ännu mer sugen blev jag iallafall på att gå, och ett par små tips tar jag med mig på vägen.

Bytte några ord med skomakaren på Lundhags, köpte några extra par yllestrumpor, fick en massa bra tips och inbokat är nu att hälla varmvatten i mina kängor imorgon bitti, låta dem stå en stund för att sedan promenera till jobbet i ett par minusgrader i blöta kängor. Det vore en överdrift att säga att jag längtar, men det är bara att göra det. Inga genvägar.

Svängde förbi Snugpak och hittade den ultimata sovsäcken, 850 g lätt och supersmidig att bära med sig. Passade på att införskaffa en handduk i microfiber också, och efter en stund med den trevliga personalen i montern fick jag en lycka till-present i form av en smidig och platt midjeväska, exakt en sån som jag hade tänkte att köpa för att förvara pengar och annat i - tusen tack för det!

Börjar känna mig redo nu. Drygt två veckor kvar, pappa är precis lugnad via telefon och bara några småsaker är kvar att inhandla. Sen är det bara det roligaste kvar. 800 000 meter med mig själv. Jag kan bara le av tanken.
Foto privat. Mitt nya sovsällskap.

lördag 13 mars 2010

I'm off...

...for dinner!
Ha en bra kväll mina vänner!

♥♥♥

beauty
only gets attention
personality
is what captures the heart

Urladdning

Jag vaknade med en skum känsla av någon typ av baksmälla imorse. Trött. Huvudvärk. Seg i kroppen. Att jag håller på att bli sjuk är inte särskilt tänkbart, jag tror mer på att min kropp har intagit ett läge av total avslappning efter en vecka med en massa planerande, bokande, telefonsamtal, mail och sms. Igår kväll lades pusslet nästan klart, och inatt har jag sovit tyngre än en säck med bly.

Men nu är allt bokat. På morgonen tisdagen den 30 mars sätter jag mig på planet till Paris. Första gången jag besöker staden, men hinner inte var där mer än 6 timmar innan det är dags att ta tåget rakt genom Frankrike till Bayonne. Ser verkligen fram emot tågresan genom landet som fortfarande är obesökt på min karta... Övernattar i Bayonne på ett vackert 1800-talshotell som ligger vid floden, 500 steg från centralstationen.
På morgonen den 31 mars tar jag en buss från Bayonne till Saint Jean Pied de Port, där jag hämtar ut min karta och mitt pilgrimspass. 8 km senare korsar jag den spanska gränsen, och sen är det bara att gå. Ena foten framför den andra i 80 mil. 800 kilometer. Efter min testpromenad i mina nya (fantastiska!) kängor igår så börjar jag inse hur långt det är. Gårdagens promenad mätte 15 kilometer, och tanken när jag kom hem var bara jaha, då är det bara 785 kvar då. Visst känns det skrämmande, men rädslan som har totala överhanden är spänning. Jag kan inte förklara hur spännande det här känns, och hur mycket jag ser fram emot det.

Planen är att vara framme i Santiago de Compostela på min underbara mormors födelsedag, fredagen den 23 april. 23 dagar. 80 mil. En snittfart på 3,5 mil om dagen...det ska man väl klara? De flesta pilgrimer är ute 6-8 veckor, men nu är ju inte jag någon pilgrim. Jag är jag, och jag kommer att göra det här på mitt sätt. Inget annat sätt kan vara rätt för mig.

Självklart kommer jag att visa ett par livstecken längs vägen, men jag kommer självklart inte ha någon dator med mig. Packningen måste vara minimal, och en dator ligger väldigt långt ner på priolistan. Däremot kommer jag ju att passera ett par större städer där det kommer att finnas internetcaféer, och då lovar jag att hålla er lite uppdaterade...om ni vill förstås?

Återigen tack för alla fina kommentarer och mail - det värmer otroligt mycket!
Foto privat. Underbara Stockholm igår på min promenad...

fredag 12 mars 2010

*~ZzzZzzz~*

Fina drömmar är att vänta. Jag känner det.
Tack Mia.

Förlåt pappa...

Varför är jag morbror åt en som cyklar jorden runt? Varför är jag far till en som går rakt över Spanien? Varför kan inte alla ta en tur med Ånedinlinjen till Åland och vara hemma nästa dag igen, förhoppningsvis helskinnad..
När åker, förlåt, när går du?
Kram Pappa


Ja, alla har reagerat olika på det här med min vandring. Det är såklart inte min mening att oroa någon, och jag har full förståelse för att min närmaste familj inte tycker att det är bara roligt, det jag ska göra... Att pappa har en systerson (och jag en kusin) som har varit på ett och annat äventyr hör liksom inte hit.

Har precis vaknat upp från en powernap efter 2,5 timmes promenad i mina nya kängor, läst vad ni har skrivit och jag måste säga TACK för alla peppande kommentarer och för att ni tror på mig! Jag har fått en massa frågor både här och via mail, och jag kommer att samla dem alla och svara på dem snart.
Först handla till middagen. Fylla på med energi är bra har jag hört...

torsdag 11 mars 2010

Men ska du verkligen gå ensam?

Det är frågan jag har fått från i stort sett alla (de få...) som jag har berättat för. Sedan kommer den naturliga föjldfrågan varför?

Ja, svarar jag, jag ska verkligen gå ensam. Jag ska flyga till Paris ensam. Jag ska ta ett tåg från Paris till Bayonne ensam. Sen ska jag bo i Bayonne ensam för att nästa morgon ensam ta en buss till Saint Jean Pied de Port. Sen är det me, myself and I i knappa 800 kilometer.
El camino de Santiago de Compostela skall klaras av, och jag ska göra det ensam.

Det kommer att kosta. Energi. Kroppsvikt. Ork.
Det kommer att göra ont. Knäna. Höfterna. Skavsåren. Psyket.
Men det kommer också att ge mig mycket. Vad vet jag inte, och det är lite därför jag går. När (och om...) jag når katedralen i Santiago de Compostela i slutet av april har jag svaret, och det är garanterat min största drivkraft.

Ensam ska jag göra det...men ni är väl med mig i tanken?

Nej...

...jag kanske skulle ta och berätta vad det är jag ska utsätta mig själv för? Eller ska jag säga unna mig själv? Nu är det ju liksom klart...biljetterna är bokade, det mesta av utrustningen är införskaffat och mentalt finns verkligen ingen återvändo. Pappa och bror - svimmade ni tidigare idag när jag berättade, eller har ni sagt upp kontakten? ;)
Det pirrar i kroppen när jag tänker på det och jag känner en skräckblandad förtjusning.
Eller ska jag vänta till imorgon..?

I'm in love...

Lakritsälskaren i mig är i himlen!

Step by step...

...närmar jag mig.
En flygbiljett. En tågbiljett. Och kängor såklart. Nu börjar det bli verkligt.

onsdag 10 mars 2010

Bye bye Blogger Boot Camp...

Jag missade det förra året, och var verkligen glad över att kunna vara med i år. Nu har jag dock kastat in handduken till glädje för en person på reservlistan!) för Blogger Boot Camp 2010.
Det är inte av lathet, jag lovar...bara en nödvändighet för att kunna göra det jag ska.
Tänker ni på mig när det är dags?

Our fears are only what we tell them to be

Norah Jones sjunger för mig när jag sitter med min gröt, skönt trött i kroppen efter en löprunda runt ett soligt Kungsholmen. Our fears are only what we tell them to be. Kloka ord. Sanna ord.

Under min morgonrunda (9 km utan ont!) fick mitt beslut sjunka in. Det beslut som i förrgår inte var helt taget, och därför orsakade en otroligt störd nattsömn. Inatt har jag sovit. Som en stock (eller sovstock som min kusin hävdade att det hette när hon var liten).
Det är pirrigt. Nervöst. Ett par små bitar som ska falla på plats, sen är det bara att göra det. Men visst är jag lite rädd. Det är dock en rädsla som känns skön, hur det nu är möjligt.
Något jag däremot inte verkar vara rädd för att slita ut skor. Det vittnar mina 1 dm långa träskor, som står i mitt köksfönster, om. Jag visade uppenbarligen tendenser till att vara målmedveten och envis redan som liten...och det kan ju verkligen hjälpa mig på vägen.
Lugn, jag ska snart berätta.
Foto privat.

tisdag 9 mars 2010

.Brothers.

Jag har sett trailern ett par gånger och verkligen väntat på att få se filmen. Idag var det då äntligen dags... Tobey Maguire. Jake Gyllenhaal. Ingen av dem direkt mina favoriter (även om jag älskar Jake som Jack Twist i Brokeback Mountain), men vilka insatser de gör i Brothers! Tobeys tolkning av en mentalt trasig kapten är helt brilliant, hans galna och obehagliga blick når ända ut i biostolen...
Filmen väcker en hel del känslor, och för min egen del missas inte mycket i registret. Glädje. Sorg. Äckel. Rädsla. Hopp. Vånda. Och det kommer självklart en liten tår...som alltid när Helena ser på film.
Den största elogen måste dock gå till lilla Bailee Madison, som spelar dottern Isabelle i filmen. Imponerande. Ni måste se själva, det är svårt att förklara hur proffsig hon är och vilken känsla hon förmedlar. Tjejen är född 1999 och är redan en stjärna.

För att sammanfatta. Gå och se Brothers. Själv är jag sugen på att se "originalet" Brødre av Susanne Bier, som kom 2004 och tydligen ska vara en riktigt bra film.
Någon mer som har sett Brothers? Brødre? Båda?

Har ni också sådana dagar?

Ja, sådana dagar när det står un espresso doble, please i pannan?
Min sömn har varit minimal, konstig och totalt störd inatt. Har vaknat otaliga gånger med en massa planer, idéer och spritt i kroppen. Morgonpromenaden genom ett sovande Stockholm gick i rasande tempo och jag känner mig fokuserad. Taggad. Yes!
Har ni en bra tisdag?
Foto privat. Thank God for espresso.

måndag 8 mars 2010

.*.Alice in Wonderland.*.

Ja...jag har varit på bio igen.
Tim Burton har skruvat till en redan totalt skruvad saga, så till den milda grad att man ibland bara sitter som ett stort frågetecken och ler, skakar på huvudet...men ändå njuter otroligt mycket av det fantastiska man ser. Jag är djupt imponerad över hur man skapar en sådan här film....
Se den. Men gör det på bio och helst i 3D, den kommer förmodligen inte att göra sig bra på DVD.
Jag hittade dessutom, lite överraskande, mig själv i filmen. I och för sig i formen av en galen kanin som är smått hyper och kastar tekoppar och annat runt sig, men ändå. Det är nog jag. I underlandsskepnad.
Min dag har i övrigt bestått i en massa mailande, planerande, pusslande, beslutande och galet skickande av sms. Det är snart på plats, allt det där som skall falla där det ska. Puh.
Tack alla söta bloggare för trevligt biosällskap!

MoRniNg tHouGhTs...

Det blev ingen uppstigning klockan 02.30 för mig. Tog "sovmorgon" till 04.00, slog på tv:n och såg en dryg timme av Oscarsgalan tillsammans med min stickning, innan det var dags att promenera iväg till jobbet. Det får bli reprisen av galan imorgon kväll istället - ser verkligen fram emot det!
Hann dock bara under den dryga timmen jag såg inse ett par saker. Att jag måste se The Hurt Locker (sex Oscars!) innan den slutar gå på bio, och att fantastiska Avatar måste ses igen. På bio och i 3D.

Fick också ett par kloka ord med mig av Joe Letteri, som tog hem en award för best achievement in visual effects med just Avatar.
"Remember, the world is just as amazing as the one we created for you"
Hans ord släppte inte mitt huvud under hela min promenad till jobbet. Ett beslut togs (igen), några pusselbitar skall läggas och sen är det dags. Det måste det vara.

Någon som såg hela galan?

söndag 7 mars 2010

Kan man verkligen gå upp 02.30?

Jag upptäckte igår att jag inte har haft en helt träningsfri dag sedan söndagen den 21 februari. Aja baja sa jag till mig själv och bestämde mig för att vila idag. Vasalopp, soffa och vila.
Det gick bra ett tag, men efter målgången på tv kände jag att det kröp i kroppen, och eftersom solen lyste från en klarblå himmel kände jag att det vore totalt vansinne att stanna inomhus.
En promenad är ju aktiv vila sa jag till mig själv, drog på mig mössan och stack ut.

Tittade på myllret av människor på Riddarfjärden. Promenerade längs Norr Mälarstrand. Möte fina Frida, som stannade upp mitt i löpsteget för att kramas. Letade upp en sista minuten-låda för att posta ett vykort som måste vara framme imorgon. Kollade in Gamla Stan. Flög iväg i tankarna. Inspekterade Hornsgatan. Mötte Micke Persbrandt (snygg men aningen skäggig). Mötte Gustav Skarsgård (mindre snygg och utan skägg). Köpte ett jättestort granatäpple. Morsade på Västerbron (90 dagar kvar...). Återvände hem.

Nu sitter jag i soffan, skönt trött i hela kroppen och energiboostad av världens godaste fruktsallad. Funderar helt ärligt på att försöka gå och lägga mig redan klockan 20, ställa klockan på 02.30 (det blir ju bara 2 h tidigare än normalt) och gå upp för att äntligen kunna se Oscarsgalan i realtid. Någon som planerar att göra detsamma?
Foto privat. Det rör sig en hel del sköna karaktärer kring Kodak Theatre...Elvis t.ex. Roadtrip i Kalifornien, våren 2006.

Jag vet, det passar sig verkligen inte.

Förlåt för min dåliga timing. Det är väl på gränsen till inte ok att ge ett vintips såhär på en söndagsförmiddag. Dessutom vinterns stora sportsöndag, lagom efter målgången i Vasaloppet (heja überödmjuka Daniel Tynell - du är ändå bäst!)...men ändå. Jag måste nämligen tipsa om en riktigt god riesling som jag sprang på i vinbutiken i Söderhallarna i helgen, innan flaskan går i återvinningen.
Stürz Riesling Kabinett 2008. Lägg det på minnet och bär med ett par flaskor hem nästa gång du har möjlighet. Du kommer inte att ångra dig.
Foto privat. Inte sista gången en sån flaska står på mitt bord. Amen.

Söndagsmys

När jag var yngre och fortfarande bodde hemma var jag oftast väldigt trött och sliten just den här söndagen. Det är dagen efter årets största hemvändarkväll i Mora. Upp skulle man dock ändå, hur sänkt man än var, och var man riktigt stark orkade man sig dessutom ner för att se målgången live. De flesta stannade dock i soffan med en pizza.

Idag är jag inte bakis. Jag är inte det minsta trött och ögonen är pigga. Den här söndagen hoppar jag över pizzan och matar istället mig själv med en god frukost, raggsockor, Jakob Hård, Sven "Plex" lugnande röst, hemlängtan, kaffe och min stickning. Jag förundras över styrkan hos alla som trotsar kylan i Berga By idag, och som klarar de 9 milen ner (förbi knuten på mitt lilla hus...) till Mora...otroligt imponerande!

Det är dags för Vasaloppet 2010, och jag kommer om några timmar garanterat att sitta med tårar i ögonen och återigen säga nästa år, då ska jag också vara med...

Är ni fler som myser framför tv:n idag?

lördag 6 mars 2010

Att stilla ett elementärt behov

Jag efterlyste en film med gråtgaranti bland mina vänner på Facebook nu på kvällen. Ibland känner jag nämligen ett behov att "rensa tårkanalerna", som mamma brukar utrycka det. Idag var en sån dag, en dag när jag behövde något som kickade igång mina tårar. En sorglig film att kura ihop sig i soffan till.

Men det var då. Det var innan jag bestämde mig för att läsa klart boken jag började med för ett par dagar sen. Mitt behov är stillat. Alex Schulmans berättelse om sin pappa är verkligen oväntat gripande och berör mig mer än jag någonsin kunnat ana. Har ni inte läst den tycker jag att ni ska göra det. Nu.

Ok, jag ger mig!

Caramel Ice Cream with Praline Almond Clusters & Caramel Swirls... Missa för allt i världen inte B&J's nya!

Ibland undrar man...

...om allt verkligen har en mening.
Ett styrt öde eller rena tillfälligheter - vad tror ni på?

fredag 5 mars 2010

.Fish tank.

Den griper tag. Den berör. Och den gör ont.
Fish Tank skulle kunna vara ett verk av Lukas Moodysson, och den lämnar små lightversioner av Mammut-spår i min kropp. Filmens huvudperson Mia (Katie Jarvis är otroligt bra i sin roll!) är så skör och bräcklig, men samtidigt så otroligt stark. Jag blir tagen och inser återigen att livet är vad man gör av det.
Se den. Please.