Lat torsdag

Träningsvila idag, och istället lät jag min kära kiropraktor gå loss med nålarna på mitt onda vänsterben... Tractus, hamstrings och adduktorerna fick agera nåldynor för en stund och jag gjorde allt för att stå ut med den skummaste känslan jag har känt i benen på länge. Att ha en tunn nål 5-7 cm rätt in i kroppen är inget man är van vid direkt, men eftersom jag litar på henne till 110% lät jag henne hållas. Skönt var det väl inte direkt, men det var inte lika illa som att operera ögonen, och uppenbarligen kändes det skillnad i mina (överansträngda, smått inflammerade) spända muskler direkt, och det ska onekligen bli intressant att se hur det känns imorgon. Just nu känns det mest som vansinnig träningsvärk på punkterna där hon stack... F
Helt fantastiskt vad man kan göra med kroppen!

Vilodagen fortsätter och med vansinnigt lyckorus (berättar snart!) avrundar jag min torsdag med årets första julbord. Finaste tidningsredaktionen är sällskapet och platsen en av de vackraste i Stockholm. Kan det bli mycket bättre?

Ha en fin kväll alla!

En oplanerad mil

Träningsplanen idag var att spendera en stund på löpbandet, men oklart hur lång. Efter att ha läst M:s inlägg om den oväntade rekordmilen imorse (jag är så stolt över dig!) blev jag dock inspirerad och kände att jag ville försöka mig på den där halvmilen under 20 minuter igen...

Sagt och gjort. Ställde in bandet på 10 km/h för att värma upp, pallade som vanligt inte ens kilometer i det (för mina ben) snigeltempot, utan drog upp det till lite mer utmanande 15 km/h. Smärtan i min lilla tractus kom dock som ett brev på posten och jag klarade av knappt 1,5 km i det tempot. Ner med farten till 14 km/h och vips så kändes det mycket bättre. La dock helt ner planen på att knäcka halvmilen i rekordfart, det var ju liksom redan förlorat och som så många gånger förr bytte jag mål mitt i träningspasset.


En mil i hyfsat tempo fick bli mitt nya fokus, och en mil i hyfsat tempo blev facit. Stängde av klockan på 44.38 och är mer än nöjd med tanke på att min första kilometer var rätt långsam...
Mindre nöjd var jag när jag hade konsulterat min kiropraktorkollega i omklädningsrummet efteråt, och hon varnade för att min smärta i benet kan vara början till löparknä. Vi misstänker en lite för hög löpardos lite för snabbt med mina nya skor....klantskalle.
Funderar faktiskt starkt på att totalt vila från löpningen fr.o.m. nu och fram till jul...inte för att det på något som helst sätt är kul, utan enbart för att jag inte vill bli skadad på riktigt. Först och främst har jag dock lovat att lägga mig på kiropraktorbänken på torsdag för att få lite nålar i benet. Great.

Löparknä eller inte. Min måndag fortsatte iallafall bra med ett litet möte inför lite kommande skoj, en kaffestund och en sen men god middag made with vad som fanns i mitt kök eftersom jag inte hann handla. Ännu en bra dag att lägga till historien - tack för det Helena!

Sov gott alla fina, I will for sure do...
Foto: Privat. Middag: tonfisk, paprika, päron, bönor, senapskesella, morot, granatäpple och färsk timjan. Mums.

Fy FAN vad skönt!

Känslan jag hade i kroppen imorse har stannat hela dagen. Jag ler inombords, och inte ens spöregnet har stoppat mig från att sväva iväg och lägga planerande pussel i huvudet. Hösten kommer att bli härlig!

Efter jobbet var det dags för ett hoppfullt besök hos min fantastiska sjukgymnast Anna. Har ju vågat mig på att springa lite lätt både i lördags och igår, men har känt att det är något i vänster fot som fortfarande inte är som det ska... Det är ganska precis fyra månader sedan jag nådde Santiago efter 800 km vandring, och man tycker kanske att jag borde vara helt återställd nu, men kroppen läker uppenbarligen fortfarande...

Det konstaterades under dagens besök att min vänstra stortåled är min (enda) svaga länk när det kommer till löpningen. Anna påminde mig om en fantastisk tejpning som hon visat mig tidigare, och rekommenderade mig att använda den i kombination med mina inlägg som jag fixade i höstas.

Tejpningen from heaven...

Sagt och gjort. Jag lät tejpen sitta kvar, och redan när jag gick till bussen kände jag hur avlastad min stackars tåled kändes, och hur skönt det var att gå. Väl hemma lät jag inte spöregnet stoppa mig, jag skulle runt Kungsholmen (för första gången sedan i vintras), så var det bara.

Det var onekligen rätt tungt, men fötterna bar mig. Jag var genomblöt efter 1 kilometer, men jag plaskade leende vidare 8 kilometer till. Jag kände mig inte snabb, men viljan att springa om alla som var framför mig fanns fortfarande där...och jag kämpade mig förbi varenda en. Väl hemma på min ö såg ägaren till tobaksaffären att jag var rätt seg i benen, och hans "nu är du snart hemma" hjälpte mig mina sista 300 meter. Det blev verkligen inget rekord, men jag är vansinnigt glad över att jag klarade 9 kilometer helt smärtfritt och att klockan faktiskt inte tickade längre än till 44,29 (04:57 min/km). Eufori.

Ok. Nästa gång ska jag ta mig tid att ta bort sminket. Och skippa jackan som vägde 2 kg efter 1 km.

Tänk om jag faktiskt kan börja springa på riktigt nu!? Ska hålla mig borta från löpningen imorgon, kanske jogga lite lätt på torsdag och sen ta mig an Running for change på lördag. Är ni fler där ute som gör mig sällskap?

En falnad smärta ersätts med en ny...

Idag hade jag mitt andra besök hos min sjukgymnast (som är specialiserad på fötter) för att kolla till min vänsterfot som inte är helt hundra sen jag promenerade mina blygsamma 800 km... Ett par senor som är inflammerade, tibialis anterior är överansträngd och en slemsäck (finns det något äckligare ord?) vid stortåleden är irriterad. Inte det minsta kul, men det känns ändå som en piece of cake med tanke på den smärta jag upplevde vissa dagar längs vägen genom Spanien...

Förra veckan fick jag order om att inte springa en enda meter (crap!) under veckan som gick, utan fokusera på stretching av vaderna och låta stortån vila. Sagt och gjort - jag har varit väldigt duktig med min hemläxa under veckan, och idag fick jag guldstjärna! Foten mår mycket bättre och inflammationen har svalnat något - jippi! Nu drar jag igång en Voltaren-kur och vilar från löpningen i två veckor till, sen är det nytt besök och förhoppningsvis är jag fit for fight inom en väldigt snar framtid...

Jag hatar att inte kunna springa...h.a.t.a.r. Sommaren är ju liksom till för att upptäcka nya vägar i löparskorna... Men - vad som dock är väldigt positivt med det här är att jag tvingas upptäcka nya sätt att träna på. Ta tag i saker jag förut har tyckt varit sådär kul. Styrketräningen t.ex.

Har tidigare sett den lite som ett nödvändigt ont - kört lite på känn och mer eller mindre oplanerat - men nu har jag plötsligt en hel hög människor runt mig som vill hjälpa mig att styra upp mig själv i gymmet! Plötsligt är det vansinnigt kul att träna med vikter igen, och plötsligt kan jag inte förstå varför jag inte har gjort detta seriöst tidigare! Tänk att man ska behöva bli skadad för att inse vissa saker...tröttsamt.

Baksidan av myntet är dock att vissa verkar se mig som ett experimentobjekt som man kan köra med lite hur som helst. Benpasset jag blev tilldelad på en post-it i fredags, och körde för andra gången idag (men enligt order i 4 set istället för 3...), lockar fram en trötthetskänsla i kroppen som jag sällan har känt i gymmet. Spyfärdig. Snurrig i huvudet. Fylld med ond mjölksyra. Jag kommer inte att kunna gå imorgon, helt enkelt. Tur att jag kan skylla på det i händelse av att mitt lag skulle förlora den inplanerade femkampen på Grönan imorgon kväll.

Inget ont som inte har något gott med sig, som man brukar säga.

Foto: privat. I väntan på sjukgymnasten iklädd min nya förälskelse - Nike Free Trainer 7.0, hemsläpade från NYC...

Tredje gången gillt...det är då det gäller va?

Förra året satte en skadad fot stopp för det, och i år valde jag att korsa ett land till fots och hann inte (vilket jag riskerade fullt medveten om att det kunde hända...) läka klart kroppen i tid. Jag grät i starten förra året. I år grät jag när täten sprang förbi mig vid Västerbron. Onekligen en otroligt jobbig och märklig känsla att stå bredvid och inte få vara med. Grät lite idag igen när jag läste fantastiska Petras historia om sitt första marathon. Första gången jag träffade Petra hade hon en smått hatisk inställning till löpning, men har nu gjort en helomvändning - starkt!

Så nu är det alltså tredje gången jag är inne på Stockholm Marathons hemsida och klickar på Anmäl dig här. Tredje gången gillt. Mamma, pappa, mormor, moster, kusiner, syskon, alla vänner och bekanta - boka in den 28 maj 2011 i kalendern. Det är då jag gör min marathondebut, och jag vill ha alla längs banan! Jag har siktat in mig på ett par lopp innan dess såklart, återkommer angående det...

Någon mer som redan är anmäld till maran 2011?

En energifattig Helena i mål på Stockholm Halvmara förra året (tid 1.36.12). Kan knappt vänta på att få testa gränserna på dubbla distansen...

Löpareufori light

Jippi! Jag har sprungit (Helena, du har joggat. Joggat.) utomhus för första gången på en evighet och hela min kropp gör vågen inombords!

Eftersom jag inte har känt någonting i benet trots mina tre kortare pass på löpbandet den här veckan, bestämde jag mig för att ge mig ut i vårslasket (ja, men det är väl vår nu...please?) och springa en kortare runda. Längs vattnet till Stadshuset och tillbaka, en sträcka på 6,3 kilometer. En blygsam summa meter för min kropp som skriker efter att få mata ett par timmar asfalt, men nu är det rehab vi snackar. Jag har liksom inget val.

Kan dock knappt förklara hur glad jag är att kunna konstatera att jag inte kände någon som helst smärta i benet! Jag känner dock att det fortfarande är något som inte riktigt är som det ska, men det är inte smärta utan snarare en känsla av lite ömhet, ungefär som att springa när man har träningsvärk.
Försökte hålla ett lågt tempo, men det spritter i benen och det är svårt att inte rusa iväg. Lyckades dock ganska bra och klockan stannade på 33,47 (5,22 min/km). Inte en tillstymmelse till trötthet när jag kom hem, kondisen och kroppen är det inget fel på iallafall och det känns ju lovande. En vecka till med styrka, lätt jogging och stretching så är jag kanske kanske tillbaka igen...

Nu ett varmt bad med en bok. Because I'm worth it.
Foto privat. Välbehövlig stretching efter löpningen. Understället fortfarande på...finns det något skönare?

Så hur går löpningen då?

Jo, tack. Löpningen lyser fortfarande med sin frånvaro, men min seeega "rehabjogging" går framåt. Sakta, men ändå framåt.
Den här veckan har det blivit 11 kilometer på löpbandet...uppdelat på tre dagar och i snigeltempo (mellan 10.08 och 10.88 km/h), men ändå. Dagens snabbvisit hos min kiropraktor var lovande, och jag kan nu meddela att mina låsningar i rygg, ländrygg och bäcken är i stort sett borta, att rörligheten i höft och ben är i stort sett återställd och att jag snart är redo att ge järnet i löparskorna igen!
Som det känns nu kommer jag att explodera den dagen jag får klartecken att springa på riktigt, och min mil sub 40 kommer att vara ett faktum (ok, lite önsketänkande kanske...). Benen kändes otroligt pigga under mina 4 kilometer idag, och de vill verkligen springa långt och snabbt nu!

Så länge stillar jag mitt endorfinbehov med cykling (7 mil hittills den här veckan...), crosstrainer och diverse övningar bland hantlar, kettlebells och skivstänger. Att jag har gått upp ett antal kilo och själv tycker att jag börjar se ut som en smått svullen Hulken wannabe i spegeln får jag ta. Det springer jag väl bort snart, och mina nyskapade muskler(?) ska få visa vad de går för när det blir dags att slå lite personliga rekord...barmark och klartecken från benet - por favor!

20 kilometer terapi

Alltså, 20 kilometer crosstrainer är inte lika kul som 20 kilometer löpning, punkt slut. Men eftersom mitt ben inte vill låta mig springa igen, så är det bara att lyda både benet och min kära kiropraktor, och endorfiner är alltid endorfiner...oavsett varifrån de kommer.
Halvmaran i Prag kryper dock närmare och närmare, och jag får bara inse att jag bara kan springa det loppet på gamla meriter. Det finns inte en chans att jag hinner formtoppa min löpning till den 27 mars. Forget it. Men men, en halvmara är inte allt här i livet...långt ifrån faktiskt.
Det är dock intressant hur van man blir vid en viss typ av träning, hur bra man mår av den när man har kommit igång på riktigt, och hur sänkt man kan bli när man inte får vara med längre. Tror att det gäller framför allt löpning, det känns som att det är extra stor "risk" att bli beroende av just det. Det finns liksom inget som kan mäta sig med känslan som kan infinna sig under en bra löprunda, heller ingen trötthet som är lik den man känner efter att ha sprungit totalt slut på sig själv. Just nu känner att jag blir på lite dåligt humör när jag ser andra springa, blir smått sur när jag hör hur folk pratar om sina prestationer på löpbandet och kan knappt titta in i Löplabbets fönster på min promenad till jobbet. Jag vill också springa!
Well. Mitt ben måste vila från min favoritträning, och under tiden får jag mata mil på crosstrainern, så är det bara. Jag blir iallafall vansinnigt svettig, pulsen blir hög och benen förvandlas till spaghetti. Man får vara glad för det lilla liksom.
Foto privat. Svettig och hög på endorfiner efter 72 minuter på crosstrainern...

Happy legs!

Med 50 dagar kvar till årets första lopp var det idag dags att testa benet igen. Mina futtiga 3 kilometer i onsdags gav minst sagt mersmak, och eftersom jag inte kände minsta lilla smärta varken när jag sprang eller nu efteråt så fick jag ok från min kiropraktor att springa lite längre idag. Siktade in mig på att springa en halvmil i ca 12 km/h (5.00/km), men lovade mig själv att avbryta direkt om jag kände det minsta i benet.

Värmde upp i en kilometer på 11 km/h, kände inget (förutom av träningsvärken från igår, en vansinnig träningsvärk som orsakades av något jag ska berätta mer om imorgon...), och ökade därför till 13 km/h. Fortfarande inga känningar i benet, så jag vågade mig upp på 14 km/h under ett par kilometer. Underbar känsla att få komma upp i hyfsad hastighet igen, och kilometermätaren fullständigt rusade iväg. Vid 5 kilometer kunde jag inte riktigt stanna, och benen ville uppenbarligen inte heller det, så jag fortsatte men drog succesivt ner på tempot. Totalt blev det 8 kilometer och en tid på 38,40 (4.50 min/km). Hade kunnat springa ett par mil, men skulle aldrig förlåta mig själv om jag nu skulle gå ut för hårt och få ont igen...

Även om det inte blev något extremt tempopass så kan jag inte med ord beskriva hur skönt det är att få känna lite löparendorfiner igen, känna att benen känns starka och pigga och att konditionen inte har lagt sig helt på latsidan. Nu ska jag vila från löpningen i helgen, på måndag träffar jag kiropraktorn igen och efter det är jag nog ready to go. Redo att börja springa på riktigt igen. Jag har 50 dagar på mig att vässa formen...to be continued.
Foto privat. Redigerat i PhotoShop for iPhone.

Domen

Konsulterade en av mina kollegor igår för att försöka reda ut den diffusa smärtan i mitt högerben. Jag blir snart galen av att inte få springa och måste få veta varför det känns som om någon ger mig elstötar i hela benet när jag sätter foten i marken i ett löpsteg.
Lyxigt nog kryllar det ju av kunniga människor på jobbet och en av dem är sjukgymnast. Efter en knapp halvtimme och diverse tryck, kläm, stretch och funderande kom han fram till följande:
Områdena kring ländkota L3, L4 och L5 är väldigt ömma, vilket tyder på att det är ett par nerver som förmodligen ligger i kläm. Anledningen är för dålig styrka i bål och ländrygg, och on top är jag för stark i framsida lår (och sjukt stel!) jämfört med baksidan. Så vad innebär då detta?
Jo, när jag springer tar min coremuskulatur slut snabbare än benen, vilket innebär att bålen tillslut inte orkar hålla kroppen som den ska, utan det blir obalans i hela höft - och ryggslutspartiet. Kotorna hamnar något snett och nerverna kläms, vilket kan stråla ner i benet.
Lösning? Fokus på bålträning och baksida lår, plus stretch av höftböjare/framsida lår 3 ggr per dag. Tänk om det är så enkelt...hur underbart skulle inte det vara?
Snälla, håll tummarna - marklyft och pilatesbollen, here I come!

Ok, det gör lite ont...det gör det.

Mitt ben alltså. Det är något som inte stämmer med mitt högerben...bara att konstatera.
Jag började känna av höger höftböjare/rumpa/knä innan jul och vår kiropraktor på jobbet (lyx!) avrådde mig, efter att ha konstaterat att hela min höft är sned och iliopsoas är spänd som en fiolsträng, från löpning under ett par veckor. Sagt och gjort - dock med ett stort hål i löparsjälen - jag vilade från min drog.

Har nu börjat jogga till jobbet, en sträcka på knappa 5 kilometer och det känns bra. Joggar verkligen sakta och ligger på en hastighet på nästan 7 min/km...snigelfart alltså. Mest för att jag vägrar buss och tycker att promenad är boring.
Hur som helst. Idag kände jag att det var dags. Dags att testa benet. Drog iväg till gymmet imorse, cyklade först en mil för att värma upp och ställde mig sen på löpbandet. 5 kilometer avverkades i hyfsat tempo och klockan stannade på 21,45.
Men det gör ont i mig att tvingas erkänna att benet faktiskt inte är bra. Det är minst sagt frustrerande att känna att flåset orkar ligga i 16 km/h-tempo men att det plötsligt är ett envist ben som säger stopp. Tröttsamt!
Well - nu måste det bli ordning på det här. Kiropraktorn skall bokas in och hon ska få utreda det här en gång för alla. Jag vill ju springa och det är bara 79 dagar kvar till Prague Half Marathon, och ännu viktigare - 149 dagar till min första mara. Tvingas jag stå bredvid i år också blir jag tokig.

Tokig är inte i linje med mitt 2010 - dags att styra upp!

Ett steg närmare maran...

Ni som har hängt här ett tag kanske kommer ihåg att mitt första marathon den 30 maj i år bara blev en dröm. En liten träningsrunda på 30 kilometer i fel skor blev spiken i kistan för mina fötter och löpningen blev ett minne blott för ett par månader. Dagen efter årets mara var det jag som loggade in på marathon.se och anmälde mig till Stockholm Marathon 2010. Hade ju verkligen längtat efter att få testa att springa 42 195 meter!

Något måste dock göras med mina fötter. Efter att ha fått skäll och åtskilliga pekfingrar av min naprapat ett x antal gånger har jag varit på väg tusen gånger för att kolla mina stackars plattfötter en gång för alla. Latmasken i mig har dock satt käppar i hjulet och jag har i mitt stilla sinne tänkt att jag inte har några problem eftersom jag trots allt kan springa dryga två mil utan att känna något där jag tidigare hade ont. Jag vet dock att jag pronerar ganska kraftigt, och nu har smärtan flyttat sig till ett annat ställe...så nu kände jag att det verkligen var dags.
Efter morgonens yoga var det därför jag som knatade iväg till Ortopedingenjörerna på Västmannagatan, ställde mig på en spegellåda, blev filmad på löpband och slutligen lade mig på en brits för en total koll av mina stackars fötter.
Resultatet? Pronation och supination, värst i vänsterfoten. Dock ett par riktigt starka ben som gör allt för att kompensera detta, vilket har gjort att jag har överansträngt vänsterfoten och fått en svullnad/knut på en sena under foten. Jaaahapp. Bara att plocka fram gipset, gjuta av fötterna och lämna iväg dem för att tillverka mina inlägg (med en extra skena i vänster för min sena...). Äntligen säger jag bara. Så svårt var det ju faktiskt inte att få lite ordning på det här.

Enligt mina två experter som hjälpte mig kommer mina inlägg att göra att jag kommer att kunna fokusera på själva löpningen och inte hur jag sätter i fötterna för att undvika smärta.
Kan inte låta bli att undra vad det kommer att göra för min löpning, och jag kan knappt vänta på att få ta reda på det!
Stockholm Marathon - 221 days and counting...
Foto privat.