Jag kan ju om jag vill!

Nej, det blev ingen kvällsträning heller idag. Skönt. Det är svårt att förklara, men jag känner mig otroligt nöjd över att jag hoppar över träningen utan att bli stressad över det. Jag vet, det låter sjukt, men så är det.
Den största utmaningen i min träning är utan tvekan vilan. Jag är värdelös på att vila, och att vila två dagar i sträck har liksom inte funnits på kartan i min värld...jag kör ofta på tills min kropp stupar. Sån är jag och det är svårare än ni tror att ändra på det.

Idag vill jag dock inte ta på mig hela äran själv. Nej, jag vill tacka Sara för att jag vilar. Sara har nämligen gjort mig lite förvirrad och fått mig att tänka till.
För ett tag sedan droppade hon sin tretimmarsutmaning. Kul idé och min hjärna gick igång och började självklart fundera på hur jag skulle knäcka nöten med att klämma in 9 timmars jobb (som såklart krockade just idag) och 3 timmars träning på en dag. Morgonlöpning med start klockan 6 kändes som det enda som funkade, och visst hade jag en tanke på att faktiskt genomföra det. Jag är säker på att många andra kände sig lika utmanade som jag och tänkte att tre timmars träning kändes vettigt och skönt galet att genomföra.

Men så kom ett annat inlägg hos Sara. Ett otroligt bra och viktigt inlägg om den friska(?) träningsbranschen och den inspirerande(?) träningsbloggosfären.
Lite motsägelsefullt blev det dock för mig, eftersom jag på ungefär en sekund tänkte på hur många det finns där ute som faktiskt tänkte som jag gjorde till en början...att de, inspirerade och peppade av andra träningsbloggare, "måste" hoppa på den där tretimmarsutmaningen för att de inte vill visa sig sämre än någon annan. Klämma in 180 minuters träning och visa att de faktiskt orkar och kan, trots att de kanske inte vill eller har tid egentligen.
Det här är verkligen ingen kritik mot Sara, jag gillar Sara, men i mitt huvud blev det lite rörigt och det fick mig att tänka till och lägga ner mina tretimmarsplaner. Jag vet att jag kan träna i tre timmar, och jag har inget som helst behov av att bevisa det för någon, inte ens mig själv...helst inte en dag när jag faktiskt vet att jag kommer att vara tillräckligt trött av en lång arbetsdag.

Vad jag däremot inte vet lika självklart är att jag kan sitta still och ta det lugnt i tre timmar i sträck...och därför ligger min utmaning precis där nu ikväll. Tre timmar tofflor, stickning och zappande på tv:n - min sämsta gren. Jag vet att kroppen behöver det, och jag vet att jag kommer att vara nöjd om jag klarar det.
En timme avklarad - två to go...wish me luck...

TACK SARA för min välbehövliga vila idag!
Foto: Privat. Min utmaning och mitt kommande tillskott i halsduksdjungeln i hallen...

Klockren lunch

Hade det på känn redan imorse...och mycket riktigt - dagen har fortsatt på bästa sätt. Intog lunchen på Kalori i stan och sällskapet var trevligt och givande (hoppas kunna berätta mer inom kort).
Jag gillar verkligen Kalori, och när jag satt där idag frågade jag mig själv varför jag inte går dit oftare..? Maten är nyttig och otroligt god, lokalen skön och priserna humana. Min fiskgryta med limeyoghurt hade gärna fått stå på min lunchmeny varje vecka...yummie!

Har haft träningsledigt idag och kommer att spendera resten av kvällen på jobbet, vilket innebär att jag verkligen måste vila. Känns bara skönt och jag är inte ens rastlös i kroppen...även om jag ser orimligt mycket fram emot morgonpasset som ska brännas av innan jobbet imorgon. Skulle gärna hänga på Saras tretimmars, men jag förstår inte riktigt hur jag ska klämma in det när jag jobbar 9.30-18.30...tre timmar snölöpning runt 6 skulle vara den enda lösningen...
Ska ni vara med på utmaningen?
Foto: Privat. Kalori...testa!

Årets roligaste mässa!

Jag kommer att finnas i monter C12:51 - ses vi där?

"Jag hinner inte träna"

Känner ni igen meningen? Jag hinner inte träna. Jag får ofta frågan hur jag hinner träna så mycket som jag gör, gärna med lite smått anklagande (och förmodligen avundsjuk) ton, och jag kan inte låta bli att fundera över hur många som har tiden som en begränsande faktor för att hinna ge sin kropp den livsnödvändiga(!) motionen.

Alltså, jag kan förstå att det finns ett par grupper av människor som har det lite svettigt med antalet timmar och kanske har lite svårt att få ihop det. Jag tänker småbarnsföräldrar. Högt uppsatta och hårt arbetande businessmänniskor som knappt hinner äta och sova. Men där tar väl ändå de ursäktande faktorerna slut?

Däremot finns det ett stort antal personer som verkligen på fullaste allvar vill(?) träna men tror att de inte har tid, när det egentligen handlar om något helt annat. Jag kan nämligen inte för mitt liv acceptera när samma personer som "inte har tid" att träna (och inte sällan är likställda med de personer som verkligen inte kan förstå hur mycket tid jag har) på en minut kan rabbla namnen på varenda bonde som söker fru, vet vad alla ensamma mammor käkar till frukost och hur de svenska fruarna i Hollywood lever sina liv.
Don't get me wrong - det är helt ok att spendera en stor del av sitt liv i tv-soffan och hänga med i varenda såpa. Jag har själv gjort det, men lyckligtvis insett vilket slöseri med tid det är för mig.
Det är däremot mindre ok att ligga där i soffan under samma tid jag istället väljer att lägga på träning, och sen ha mage att gå runt och klaga på att man inte hinner träna och dessutom titta väldigt konstigt på mig när jag helt ärligt säger att jag väldigt sällan tittar på tv.

Allvarligt talat - stäng av tv:n och rör på er, eller ligg kvar i soffan med ert dåliga samvete och acceptera att ni prioriterar bort en mer välmående kropp. Deal?
Foto: Privat. Mina skönaste kolla-på-tv-brallor, som med största säkerhet känner sig bortglömda rätt ofta...

Hej då träningsvärk - hej dansendorfiner!

Mina onda ben fick känna sig totalt ignorerade nu på kvällen. Jag hade bestämt mig för att ta en "aktiv vilodag" och gå och köra core och dansa street med den ena Åsa för den andra Åsa. Punkt slut.

Coren kände jag ingen som helst oro inför, musklerna finns ju där så det är ju bara att bita ihop och köra. Streetdancen däremot...oh my, där skulle jag få något att bita i. Man blir ju som bekant bra på det man tränar, och just dans är ju inte direkt något huvudfokus i min träning...och visst märktes det. Första stegen kändes hur svåra och onaturliga som helst, och efter uppvärmningen undrade jag lite smått vad jag gett mig in på. Halvvägs in i koreografin såg jag fortfarande rätt fånig ut och insåg att koreograferad dans faktiskt inte är min grej. Okontrollerat dansgolvsdansande ligger liksom närmare till hands.

Men sen bytte jag fokus. Jag tänkte bara "skit i hur det ser ut, kör bara", och vips så kunde jag plötsligt hänga med. Stegen var säkert inte felfria, men jag hängde iallafall med åt samma håll som resten av salen. Mot slutet satt stegen där de skulle, även om det finns en del attityd och stil att fila på... Men never mind....jag hade vansinnigt kul, Åsa var helt fantastisk på scenen och levererade både tonvis med energi och extremt bra musik.

Är det såhär kul med "vilodagar" så tar jag gärna många fler och mycket oftare!
Har ni tränat idag?
Foto: Privat. En löjligt nöjd och glad Helena. Mösspremiär dessutom - mysigt!

Mållös?

Jag avslutade min måndag med en kaffe med min fina vän Marie. Hon levererar alltid en skopa energi och igår var inget undantag. Som alltid pratade vi om precis allt och inget, och i slutet gled vi in på det här med mål. Mål i livet. Mål i träningen. Behöver man verkligen mål? Och är dina mål verkligen dina, och inte någon annans, som du har blivit sugen på och hoppat på trots att det faktiskt inte är din grej? Ni vet - "åh, det vore coolt att fixa Vasaloppet...", även fast man tycker att längdskidor faktiskt inte är speciellt kul?

Vi konstaterade att vi båda är ganska lika när det kommer till våra träningsmål. Lite smått rastlösa, otåliga och ytterst benägna att hoppa på nya "mål" hit och dit. Att ha ett mål som ligger ett halvår fram i tiden är liksom inte aktuellt, snarare sätter man mål vecka för vecka, eller ännu hellre pass för pass.
Igår t.ex. Då bestämde jag mig först efter 10 av 15 avverkade löpbandskilometer att mitt mål var 1 timme och 10 mintuer. Inget jag alls hade planerat, men när milen kändes bra så satte jag upp ett spontant mål. Bra eller dåligt? Rätt eller fel?

Visst har jag ju mitt Stockholm Marathon som jag verkligen längtar efter och ser fram emot, men tiden jag har som mål där är faktiskt inget jag direkt tänker på i min träning nu, det kommer kanske (förhoppningsvis) senare... Nu springer jag mest på känn och för att det är härligt...ja, och för att komma under 20 minuter på den där halvmilen då, men det ska jag bara klara innan jul.
Annars kan jag inte säga att jag har något särskilt mål. Min träning känns kul och meningsfull ändå och på något sätt kan jag känna att ett mål kanske är viktigare för en person som inte tar sig iväg till träningen utan att ha det....det där målet.

Hur ser ni på saken? Har ni ett mål? Bör man ha ett mål med sin träning?
Foto: Privat. Min bästa löparväg hemma i Dalarna. Målet ligger hur långt bort man vill...underbar frihetskänsla!

Play is the beginning of knowledge...

Kommer ni ihåg det...att kroppen inte alltid måste styras med järnhand, utan att man måste få leka och flamsa runt utan mål och mening ibland?

Jag glömmer det allt som oftast och försöker verkligen att lära mig att släppa mig själv lös lite oftare...och jag har märkt att det är otroligt skönt! Man behöver faktiskt inte alltid göra allt av en anledning eller för att nå ett mål som ligger långt därborta, ibland kan det vara nyttigt att lattja med grejer man inte har perfekt koll på.

Dagens lek in the life of Helena kommer att bestå av en BodyJam-klass på World Class tillsammans med Åsa (grymt ordnat Åsa!). Inte för att jag kan eller på något sätt är expert på det, utan för att jag har chansen. Ett tillfälle att låta kroppen få testa något den inte är van vid, att få göra bort sig och känna att den inte behöver prestera något för en gångs skull. Ha kul, helt enkelt.

Självklart ser jag dock till att den får visa sig på topp också, i form av en timme med min gamla drog - BodyCombat (ÄNTLIGEN - det är hur länge sen som helst!) - innan. Tror att det kan hjälpa mig och kroppen att bara koppla av den andra timmen, och bara glida igenom den utan minsta press och krav. Heja oss!

Hon som slutar leka är inte vuxen, hon är död. Så det så.

Foto: Privat. Ett vykort jag hittade på stan...det gick rätt in.

Alla under 30 - yes!

Börjar min söndag med en kopp kaffe och en rapport från mitt ToppLopps-lag, mitt lag som jag själv tyvärr inte kunde vara med i p.g.a. min pågående utbildning som envist skulle krocka med höstens roligaste löparhändelse. Trots att jag igår var stans mest passiva lagledare är det med stolthet jag kan meddela att Emmi, Nina, Sara och Stina alla klarade sina 5 kilometer under 30 minuter. Bra jobbat tjejer!
Efter att ha läst diverse bloggar och förstått att ToppLoppet faktiskt var precis så kul och välarrangerat som jag misstänkte att det skulle vara ser jag redan fram emot nästa år då jag ska göra allt för att kunna vara på plats!
Stockholm behöver tveklöst fler lopp med roliga happenings, för även om löpning för mig handlar om att prestera och jaga en bra tid så skadar det väl inte om man har lite kul längs vägen?
Foto: Lånat av Emmi.

Best of the Best - tredje gången gillt!

Bokat och klart, och det är tredje gången gillt för mig på Fitness Magazines Best of the Best!
Jag är där söndagen den 14 november - är du?

Utmattat endorfinfylld

Vilken härlig dag!
Gruset i ögonen jag kände imorse var som bortblåst i samma sekund som jag klev in på Planet Fitness, och den sista pusselbiten var en glad barista i deras café som kunde ge mig en perfekt sojalatte, sen var jag 100% fit for fight!
Ett skönt gäng människor var samlade för dagens Spartan Kettlebell Foundation...bland annat en boxare, en brottare, en sjukgymnast, en gammal fridykare, en annonssäljare från en muskeltidning...ja, och jag.

Kan inte påstå att jag har kört speciellt mycket kettlebells innan idag. Har svingat lite på måfå som uppvärmning på gymmet och kört någon klass för sköna Monika på Nike Convention...that's about it. Att kalla mig teknikexpert vore alltså att överdriva big time, och jag insåg redan imorse att det skulle bli svettigt rent teknikmässigt idag...
Men det visade sig att jag faktiskt hade lättare för det här än jag hade kunnat ana, och jag misstänker att det är träningen med min kära bulgarian training bag som har hjälpt mig på traven. När (grymma!) Olof satte igång med uppvärmningen av alla leder och förklarade grundpositionen kände jag direkt igen mig från min bulgarian-utbildning, och sen flöt det bara på... När han tog fram och använde mig som provkanin och bad hela gruppen att "plocka upp era kulor och gör precis som Helena" så förstod jag att jag liksom hade fattat grejen.

Svingen, som jag trodde att jag "kunde", visade sig dock ta nästan två timmar(!) att lära sig ordentligt, det var ju inte direkt en sak att tänka på. När den satt var det dock lättare att ta sig an allt det andra...alternativa svingar, cleans, snatches och olika pressar. Jag tackar för att handledsskydden och tejpen är uppfunna och imorgon kommer jag förmodligen att vara stelare än en clubbell (som kanske är nästa steg..?). Man blir verkligen helt slut i hela kroppen av kettlebellträning, och även om min rosa lilla barbamama-kula "bara" vägde 8 kilo så kan jag lova att 5,5 h praktik på en och samma dag sätter sina spår...min kropp är verkligen hur trött som helst. Trött men otroligt glad, och jag ser verkligen fram emot morgondagen när nya timmar väntar och Spartan Kettlebell-instruktör nivå 1 ska betas av.

Handlade allt jag var sugen på när jag åkte hem, och efter en tallrik med en märklig blandning av spiskumminkryddad kycklingfilé, sockerärter, kokt potatis, färska champinjoner, ett svenskt äpple, morot, paprika, avocado, kalamataoliver och senapskesella är jag rätt nöjd och kommer inte att vara vaken onödigt länge. Min soffa, en filt och en kopp té återstår, sen är det tack och god natt för Helena...och Vecko-Revyn Blog Awards-inbjudan slänger jag utan att ens överväga att gå dit.
Hoppas att ni har haft en fin dag alla!
Foto: Privat. En minst sagt okvinnlig kvinnohand och en kvinnligt färgad okvinnligt träningsredskap...typ.

Lera, svett och regn...en perfekt tisdagskväll!

Armhävningar med klapp, burpees, utfallshopp, flyes med leriga stenar, axelpress med blöta bildäck, utfallsgång...1 minut på varje station, en halv minuts vila emellan. Lägg till regn, vått gräs, lera och mörker. Kör två varv (mörkret "räddade" oss från att köra tre...). Avsluta med parövningar med rep...hammercurl, tricepspress och enarmsrodd. Träningsvärk - check!

Frida fin och Bengt från Scandscape bjöd igår kväll in ett gäng träningshungriga tjejer (var är alla killar?) till Bosön för att svettas med Soheil och Antonio. Vår uppgift var att testa deras koncept Outdoor Crosstraining...vilket vi gjorde med besked. Vi körde tills mörkret satte stopp, och jag tror att vi alla var lika lyckliga i kroppen när vi åkte hem, trots genomblöta och leriga kläder, myggbitna anklar, mascaran halvt nere på kinderna och trötta muskler. Otroligt skönt att få köra slut på sig ute i friska luften!

Måste säga att jag verkligen gillar Scandscapes affärsidé - att anordna träningsresor i Sverige som inte kostar skjortan. Vem har sagt att man måste åka ett halvt varv runt jorden för att få bra träning och en skön reseupplevelse? Under två helger nu i höst kommer Solbacka att gästas, och hade jag inte redan haft planer för båda helgerna (typiskt!) så hade jag garanterat åkt med!

Tack snälla Bengt (och Frida såklart!) för en härlig höstkväll i regnet! Många nya härliga kontakter knöts, och mina intervaller på löpbandet idag kommer att vara mer fostrande än någonsin...

Foton: Privata. Det är inte snö på den första bilden, även om det inte hade stoppat oss...

Hatkärlek

Igår körde jag äntligen mitt första bulgarian bag-pass sedan utbildningen förra helgen. Lätt teknikträning med en halvtimme rätt lugna svingar, några snatches och en och annan spin. En halvtimme och min överkropp är helt färdig idag. Snacka om effektiv träning...att man smått ofrivilligt byter handstil precis efter passet får man liksom på köpet.

Det är rätt många av er som har blivit nyfikna på att testa det här med att svinga sandsäck, och till er kan jag bara avslöja att ni verkligen kommer få chansen att göra det, om inte tidigare, så iallafall den 12-14 november när Allt för Hälsan går av stapeln på Älvsjömässan här i Stockholm. Spartan Kettlebells kommer att vara där och visa upp en och annan intressant träningspryl, och ni kommer med största säkerhet att känna igen minst ett ansikte i den stora montern... Kom förbi på fredagen eller lördagen och säg hej vet ja'!

Söndagen den 14 november kommer dock att spenderas vägg i vägg med mässan när det är dags att riva av årets Best of the Best! En hel helg härlig träningsboost, och jag hoppas att vi ses någon av dagarna iallafall?

Foto: Privat. Vilande säckar på utbilningen...

Härlig höststart!

Det var verkligen helt underbart att vakna imorse och känna att kroppen svarade på tilltal igen. Fina Fridas leverans av antioxidantbollen på dagen och min egen överdosering av granatäpple (KÖP...de är otroligt goda nu!) och apelsiner på kvällen igår gjorde uppenbarligen susen. Faktumet att jag dessutom verkligen bestämde mig för att bli frisk till idag var förmodligen spiken i kistan för den envisa bacillen i kroppen. Min kalender idag sa The Academys Eventdag, och att vara sjuk var liksom inte ett alternativ.

Dagen startade med en timme MojoYoga med fantastiska Monika. En riktigt bra och dynamisk klass som brände skönt i kroppen. Jag har inte kört yoga på ett helt år, och det kändes kan jag lova. När Monika gick ner i spagat och sedan halvt upp i huvudstående bestämde jag mig för att jag måste ta tag i det igen. Min kropp har gått från smidig till stel som en pinne, och det är inte ok. Inte alls! Måste fundera ut ett bra sätt att klämma in yogan i mitt träningsschema...I need it.

På tal om pinnar. Efterföljande timme spenderades inne på gymmet tillsammans med Jari Ketola. Det testades kroppskontroll och balans med just pinnar, och jag måste säga att jag blev otroligt förvånad över hur bra kontroll jag har på kroppen och hur rörlig jag faktiskt är! Min för ett år sedan otroligt svaga bålmuskulatur är starkare än någonsin (tack RedCord!) och jag hade inga problem med någon av övningarna vi gjorde för att hitta kroppens nolläge - läget där ett visst antal kontrollpunkter ligger helt i linje och man anses balanserad. Skönt kvitto!

En banan i farten, och sedan var jag i Monika Björns våld igen. En timme spinning på schemat, och hade jag vetat innan att tre berg skulle bestigas och min puls skulle nå upp till 96% av max i slutet av passet hade jag förmodligen varit orolig. Alla utrustades med pulsband och kopplades upp mot det sjukt inspirerande Activio-systemet, sen var det bara att köra. Trött är en underdrift för vad jag kände efter timmen. Tappade förmodligen fem liter vätska och fyllde på med lika mycket endorfiner - LOVELY!

Joggade iväg och hämtade min lunch, tog med den till föreläsningssalen och bockade av två intressanta föreläsningar.

Första timmen pratade Jari om formtoppning, vilket var otroligt givande för mig, och på köpet visade det sig att min stolsgranne var lite av en löparnörd, och han tipsade mig om ett par intressanta löparsajter som jag ska titta lite närmare på. Målet att klara milen sub 40 kanske blir verklighet innan jul...?

Andra timmen pratade nutritionisten Josefina Viira om kolhydrater. En riktigt intressant timme där hon jämförde ett antal studier runt kolhydratbehovet, och även resonerade kring de sista årens kolhydraträdsla. Ska kika vidare på och experimentera lite med det där känner jag, det låter minst sagt intressant...ber att få återkomma i ärendet.

Sprang på Oscar i trappan, bytte ett par ord och avslutade med "vi ses sen", eftersom hans Dance Final skulle avsluta dagen...men det var innan Monika stoppade mig i receptionen och mer eller mindre drog med mig in på andra spinningklassen för dagen. Inte läge att säga nej, och 10 minuter senare hittade jag mig själv svettandes på ett riktigt tungt tröskelintervallpass med fem rejäla pulshöjningar. Under den sista intervallen grät benen och svetten fullständigt forsade nedför armarna...men med Monikas outtröttliga energi och pepp fanns det inte en chans att jag skulle vika mig. Aldrig.

Behöver jag ens säga att jag har haft en helt fantastisk dag, att jag är orimligt glad över att kroppen är sig själv igen och att min soffa är skönare än på länge? Nu är min träningshöst igång på riktigt, and I love it!

Foton: Privata. Jag, Jari och Monika.

Yes!

Jag är frisk och jag är där jag hade planerat att vara. Let's do this!

Slutkörd nybliven instruktör...

Ok. Jag kunde knappt hålla i gaffeln när jag skulle peta i mig mina scampi till lunch. Aptiten var som bortblåst av trötthet. Bara tanken på att det var tre timmar kvar efter lunchtimmen, som kändes rekordkort, gjorde mig helt matt. Det fanns liksom ingen energi kvar att lyfta den där j*vla sandsäcken en enda gång till.

Men något hände och tre timmar fullständigt rusade i förbi i samma tempo som svetten sprutade, mjölksyran nästan rann utanpå kroppen och lungorna fick jobba mer än de gjort på väldigt länge. Att träna med en bulgarian training bag i tre timmar i sträck var ingen lek, och med tanke på att den sista dryga timmen bestod i att vi elever skulle instruera (läs: tortera) varandra med diverse egenkomponerade och vansinnigt jobbiga övningar så är det kanske inte så konstigt att min kropp känns totalt mörbultad nu? Jag menar att benen gick i slow motion till bussen, att mjölksyran sprutade när jag skulle gå uppför de två trapporna hem till min dörr eller att jag hade behövt en assistent i duschen som tvättade mitt hår?

Min träningsvärk imorgon kommer inte att vara av denna värld, men vad gör det när jag sitter här och är helt hög på kunskap om snatches, halos, svingar och spins? Jag ser så otroligt mycket fram emot att få hugga tag i min säck här hemma och börja nöta in övningarna, och nästan ännu mer ser jag fram emot att få börja praktisera dem på några väl valda offer... Men först ska träningsvärken få lägga sig...träningsvärken som redan nu, tre timmar efter avslutad träning. Åh - jag visste att det här var min grej! Lovely.

Tack Olof för en fantastiskt inspirerande och lärorik dag, jag är helt fast! Tack också till vapendragarna Robert (du ska få igen för den sista toss-övningen) och Abbe (du ska få igen för sit-upsen from hell) för bra pepp under dagen...I needed it.

Någon mer som har fastnat i Bulgarian Bag-träsket?

Foto: Privat. Mitt survival kit för dagen...och en älskad bulgarian bag.

Smärtans söndag...

Jag har sovit hela sju sammanhängande timmar. Druckit mitt obligatoriska morgonkaffe och tagit en sval dusch. Väskan är i stort sett färdigpackad och frukosten intas i detta nu. Det står Bulgarian Bag-utbildning i min kalender, och den här söndagen får liksom kicka igång den lärande delen av min höst...som kommer att bli lite svettig emellanåt.

Om ett par timmar tar jag mig till Planet Fitness och träffar Olof från Spartan för att lära mig allt om denna fantastiska lilla(well...) sandsäck. Ett ganska stort antal timmar skall läggas på praktik, och med tanke på att jag inte ens kunde hålla i en penna efter att jag träffat Olof i en timme senast så kan man ju misstänka hur mörbultad min kära kropp kommer att vara klockan 18 ikväll när jag lägger ifrån mig säcken...

"Vi börjar elva, inte fem över - kom i tid!". Ok...pain is temporary, quitting is forever - nu kör vi!

Foto: Privat. Från mitt förra möte med Olof, som gick att läsa om i Fitness Magazine nr.3 2010.

Jag har hittat det...

Ja, jag har kanske hittat vad som kan bli substitutet för min uteblivna löpning. Cyklingen har inte varit helt hundra när det kommer till att höja pulsen maximalt och bli riktigt trött. Kanske fegar jag, kanske har jag fel teknik, jag vet inte. Vad jag iallafall vet är att endorfinpåslaget och kräktröttheten (ja, ni vet vad jag menar...när man är så trött att man mest vill svimma) alldeles för ofta saknas när jag kliver av cykeln.
Men nu, nu har jag hittat den. Eller återupptäckt kanske jag ska säga. Jag pratar om roddmaskinen. Allvarligt talat...antingen är jag i vansinnigt dålig form eller så är det verkligen hur j*vla jobbigt som helst att ro! Ynka 3000 meter avverkade jag idag, och det gick inte i något tempo värt OS-guld direkt. Snittade en fart på 4,35 min/km och jag har inte en susning om det räknas som snabbt eller inte, men herre min gud vad trött jag var efteråt! 13 minuter och 46 sekunders rodd kändes som 15 kilometer på löpbandet i kroppen. 15 snabba kilometer, that is.

Finns det någon vänlig själ därute som kan ranka min prestation på något sätt? Vilken hastighet ligger ni på ni som "kan" ro..? Lär mig, tack. Jag kanske har hittat min nya grej ju!
Foto: Privat. Helt slut efter 3 km. Kanske var det mina 15 km på cykel innan som tog knäcken på mig...vad vet jag?

Steget från förälskelse till tvåsamhet...

Jag förälskade mig redan i vintras, men nu har jag tagit fullt ut. Mitt nya sommarsällskap i form av en bulgarisk sandsäck är äntligen på väg till mig med posten...weeehoooo!
No more lonely mornings - här ska det svingas sandsäck! Hänger ni med?

Foto: Daniel Ohlsson, Doff Media. Publicerades i Fitness Magazine no.3 2010.

I am running for change!

För att bota min lilla non marathon depression håller jag tummarna att min kropp snart är läkt och planerar lite andra härliga lopp här framöver. Det kan tänkas bli både något millopp och en och annan halvmara innan marathonbomben smäller den 28 maj nästa år...

Jag brukar inte springa lopp som är kortare än en mil, men i år ska jag göra ett undantag för ett lopp som jag tycker sticker ut lite extra! Running for Change arrangeras av Rotaract och går av stapeln här i Stockholm den 21 augusti klockan 15.00, mäter sköna 5 kilometer och anmälningsavgiften går oavkortat till Hungerprojektet! En helt underbar idé om ni frågar mig, och jag är självklart redan anmäld och klar. Det här blir mitt första 5 km-lopp sedan jag sprang Maja Gräddnosloppet i Uppsala sommaren 93 (eller var det 94), och det ska bli kul att se vad man kan göra för tid på ett kort lopp!

Hur många hänger med och springer 5000 meter runt underbara Djurgården i augusti, och är samtidigt med och kämpar för en bra sak?
Nu ser vi till att bli ett gäng och bokar samtidigt in en skön picnic efteråt - eller vad säger ni?

Det är över nu

Idag händer det. Jag och Sats gör slut. Mitt årskort går ut, och efter mååånga år som trogen Sats-anhängare är det dags att gå vidare, och har jag bestämt mig för att inte förnya mitt medlemsskap. Jag har det ju så lyxigt nu att jag jobbar på stans finaste gym och tränar ändå bara på jobbet numera...och gör jag inte det så tränar jag utomhus i egen regi.

Visst känns det lite tomt trots allt. Förutom att Odenplan räddade mig under några månader när jag bodde i ett totalt renoveringskaos på Hälsingegatan så har många års träning har skapat många roliga minnen, inte minst med min bästa vän. Jag kan inte ens räkna hur många svettiga timmar vi har spenderat tillsammans i Sats lokaler, och visst kommer jag att sakna att träna med henne. De dubbla klasserna på lördagmornarna på Odenplan (med den självklara apelsinen i bastun efteråt...), måndags-BodyCombaten (och ibland efterföljande BodyPump...) med Tepp waaay back på Odenplan, stapplandet på Per Markussens funk-klasser, torsdags-BodyCombaten med Fredrik på Hötorget, den fantastiska yogan (will miss it A LOT!) på tisdagsmornarna med Lena, tisdags-dansen med Niklas Modig på Hötorget, dans med Robert Sörensen på Odenplan på söndagarna, onsdags-BodyCombat med energiknippet Leon... Ren träningsglädje med roliga människor, som med åren även har blivit mina vänner utanför gymmet. För att inte tala om alla träningsmänniskor jag träffat under alla år...som vissa av dem har blivit en del av mitt liv.

Förutom alla härliga människor, är min BodyCombat det jag kommer att sakna allra mest. Sköna slagserier, mjölsyreframkallande kickar, fruktansvärd träningsvärk och ton av energi! Leon och Fredrik, som är två av de få BC-instruktörerna som är värda att träna för, är dock ändå inte kvar på Sats, så det känns inte jättetungt ändå. Leon är dessutom faktiskt kvar i stan, så ett gästspel hos honom på Sportlife kommer det garanterat att bli framöver.

Det är slut nu. Over. En ny och oviss era i mitt träningsliv har börjat - yes!

Foto privat. Min bästa vän en tisdag...eller torsdag...eller onsdag...på Sats Hötorget. Will miss it.