Boost

Börjar återigen dagen med sovmorgon. Det är verkligen otroligt skönt att kunna sova tills man vaknar, sträcka på sig och inse att man inte är hemma och därmed inte kan stressa upp och göra en massa "nytta". När mamma äntligen hade vaknat åt vi vår gröt (som jag toppade med extra mycket blåbär), drack en kopp nybryggt kaffe och konstaterade att det är väldigt kallt ute. Skönt att få dra på sig raggsockorna, häll upp en ny kopp kaffe och krypa upp i soffan framför Vinterstudion.

Är så himla glad att jag åkte hit till mamma i torsdags, trots att Göteborg lockade in i det sista och det ganska länge kändes rätt bittert att missa. Mentalt har jag verkligen landat, funderat över saker och ting som jag måste förändra och det känns verkligen bra att åka hem imorgon och köra sista rycket fram till jul. Jag har haft mycket tid att fundera, blicka tillbaka och se framåt. Har omprioriterat mycket och jag ser fram emot att få göra slag i saken och förändra.

För första gången på många år kommer jag att ha ett par nyårslöften till mig själv.
Foto: Privat. Mammas egenplockade blåbär fulla med bli-frisk-ämnen.

Upside down

Jag har en kund som skrattar åt mig varje måndag och säger: Åh, nu är du väl lycklig när det är din favoritdag? Så ler hon sitt härliga leende så att jag blir sådär varm i kroppen, och var inte måndagen bra innan så blir den det garanterat då. Ja, ni vet ju hur det är med min kärlek till veckans första dag...jag kan liksom inte hjälpa det.

Men inte idag. Nope...icke. Snoozeknappen användes för första gången på väldigt länge imorse. Somnade nästan om på bussen. Kaffet gjorde sig icke besvär, ögonen kändes fortfarande tunga. Seg.
Har känt mig som världens tråkigaste kollega hela dagen, och det annars så sköna måndagsträningspasset lämnade allt annat att önska...kroppen vägrade liksom, och mina axelpressar med 20-kilosstången kändes plötsligt minst dubbelt så tunga.
Bestämde mig för att åka hem och laga köttbullar istället, men väl i butiken kunde jag inte ens tänka mig att sätta tänderna i en bit malet kött. Istället blev det någon form av grönsaksgryta som jag i tallriken blandade med Kesella...mums! Vego-Helena strikes again..(?)

Ja, hela min favoritdag har minst sagt varit lite upp och ner, och jag undrar onekligen varför och framför allt var den tänker sluta? Lutar mig tillbaka i soffan och tar reda på det, och hoppas samtidigt allt jag orkar på att tisdagen blir bättre. Imorgon måste jag vara på hugget, annars blir det inte alls bra...
Foto: Privat. Mina köttbullar...jodå.

Var är Helena?

Jag vet att vissa av er undrar...men ta det lugnt, jag har inte försvunnit. Jag är här. Ja, eller inte här, men här ute i livet iallafall.

Andra advent har jag spenderat med att ta sovmorgon, se en fantastisk film (ska berätta mer sen) och sen åkte jag till stan och mötte upp en fin vän (som för mååånga år sen var min pojkvän och sambo). Vi åt en god lunch på Vapiano, gick på julmarknad i Gamla Stan och promenerade runt i snön och pratade om livet. Han är verkligen en helt fantastisk människa som jag är så glad över att ha fått kontakt med igen efter många år.
Många funderingar har planterats i mitt huvud och jag kan bara konstatera att de bästa vännerna är de som får mig att ifrågasätta. Mig själv. Människor och saker runt omkring. Livet. Det får mig liksom att ta ett par steg framåt och bli nyfiken på vad som finns där ännu längre bort...

Resten av min sköna söndag kommer att avslutas i samma soffa som jag började i. Kanske sover jag en liten stund, kanske stannar jag kvar i den hela natten...bara för att jag kan. Trygghet.

Hoppas att ni har en fin andra advent...imorgon startar en händelserik vecka!
Foto: Privat. Fina toaletter på Vapiano. Japp, Mattias, jag hann ta en bild t.o.m.... :)

Besatthet

Jag startar sjukdag två med en film. Ja, efter osannolika 9 timmars sammanhängande sömn då...otroligt skönt! 

Oskuldens tid. Skrämmande film som i mångt och mycket handlar om att vara besatt. Besatt av en person. En känsla. Av makt. Makten att kunna få hela ens värld att kretsa runt en själv, och den totala maktlösheten som infinner sig när samma värld börjar ta en annan väg...maktlösheten som tillslut övergår i en vansinnig beslutsamhet över att ingen annan heller är värd det man inte kan få.

Har ni känt känslan någon gång? Att känna sig odödlig och ha hela världen i sin hand, för att på en sekund tappa allt. Känt frustrationen som uppstår, tomheten som fyller kroppen och oförmågan att kunna tänka klart..? 

Jag har varit där. Haft ont. Gråtit. Känt gränslös besvikelse. Varit arg. Men...jag har också tagit mig därifrån, och med distans till allt kan jag lova mig själv att jag inte kommer att hamna där igen. Det gör mig stark att veta att man faktiskt tar sig upp igen, att bitarna som var till synes omöjliga att sätta ihop faktiskt återigen har blivit ett vackert pussel. Ett pussel långt solidare än då. Befriande.

Har ni varit där?

Foto: Privat. Jag älskar filmer som sätter igång mina tankar...

Löften.

Det som är "positivt" med att ligga hemma i soffan och inte orka göra ett skit är att man hinner tänka en hel del. Kanske lite för mycket, om det nu finns någon gräns för vad som är nyttigt..?
Jag har i två dagar ägnat en hel del tankeverksamhet åt hur min kropp mår just nu. Varför den har varit lite småkrasslig rekordmånga gånger den här hösten, varför min mage och jag inte har varit bästa vänner på sistone och varför jag har mer eller mindre konstant träningsvärk.

Googlar överträning men får det inte att klaffa riktigt. Funderar över min kost men anser den vara mycket bra. Sömnen har blivit bättre och jag sover bra mycket mer nu än tidigare. Min vila däremot, den kan kanske dyka upp i mitt liv lite oftare...kanske borde jag lägga in lite längre viloperioder lite då och då? Den längsta vila min kropp får nu är max två dygn, sällan mer än ett, vilket jag tror kan vara lite för lite.
Har dessutom lilla huvudet knökfullt med en och annan plan, lite för mycket att fundera på och en del saker som snurrar runt runt och inte hittar fram till något mål eller lösning. Mental vila vore med andra ord kanske också på sin plats. Tror nämligen att huvudet kan ställa till det en hel del för kroppen...

Mitt soffklurande här hemma har resulterat i ett par löften till mig själv:
° Min redan tre dagar långa träningsvila ska bli minst tre dagar till. Träning tidigast på torsdag med andra ord.
° Morgondagen ska ägnas åt att fixa ett par saker som ligger och nöter i huvudet...roliga saker, men nötande. 
° Ett beslut har (äntligen) tagits om en förändring som bara ligger hos mig och som ska till nu. Inte om ett tag. Nu. Det är ingen lätt sak att göra, men det kommer att få mitt huvud att lugna ner sig otroligt mycket.
° Jag ska ge mig själv mer egentid, tid när jag gör ingenting. Det är svårt, men jag måste och ska lära mig. Minst en dag i veckan ska förbli tom i kalendern och jag ska se till att skämma bort mig själv med den dagen.

Redan ett par veckor från nu är jag rätt säker på att jag kommer att känna av en förändring i kroppen, och vid jul kommer jag att utvärdera på riktigt och se vad som har hänt. Det låter säkert som små förändringar, men för mig är de stora och jag känner mig nyfiken över hur jag kommer att må.
Kanske har inte mina två dagar här hemma i soffan varit bortkastade ändå?
Foto: Privat. En otroligt välmående Helena i Galapagosöarnas magiska vatten...januari 2009.

My cup of tea

.Jag älskar hur en kopp té kan få mig att fundera över livet...
Ha en fin söndag mina vänner!
Foto: Privat. Garanterat my cup of tea.

Trying hard...

Igår vid den här tiden var jag mer eller mindre helt slut i kroppen efter två timmars träning (tack fina Åsa och alla andra!).
Idag samma tid degar jag och en skål björnbär i soffan efter veckans slöaste dag. Sovmorgon, vila, massage, rekordkort arbetsdag och en avbokad fest.

Balansen mina vänner. Balansen. Jag försöker verkligen.

Smyger mig tillbaka...

I am not Superwoman, och såhär i efterhand var den lilla "kraschen" i veckan oundviklig (tack för fina ord, virtuella kramar och fina sms!).
Ett heltidsjobb, en teoretisk grundkurs i anatomi, fysiologi, kost och träningslära på de lediga dagarna däremellan och dessutom en fungerande med högskoleprovsplugg och en någorlunda social fritid skulle jag klara. Men...då hade jag inte räknat med en förkylning. En förkylning som successivt förvärrades, jag hade självklart "inte tid" att vila och bihåleinflammationen var ett faktum.
Att klara jobb, plugg och mental stress utan att få rensa huvudet med min träning visade sig vara förödande och smällen kom som ett brev på posten. Sängliggande med feber och konstant sovande i ett par dagar. Totalt håglös, oförmögen att göra något alls, matt i hela kroppen och fylld av en känsla av nedstämdhet - precis det som mina endorfiner förmodligen brukar ta hand om när jag annars har en jobbig period i livet men är frisk och kan träna som vanligt.

Jag är över ytan igen. Kursen är slut (och "bara" tentapluggandet återstår...) och jag hittade helt överraskande ett hyfsat resultat från högskoleprovet 2006 som fortfarande gäller (som jag hade glömt...) och kan därmed släppa den stenen. Min älskade kropp har on top of that precis burit mig runt Kungsholmen och bevisat att den äntligen har vunnit över förkylningsviruset. Jag är tillbaka, men med en stor skopa ödmjukhet inför att jag faktiskt inte pallar hur mycket som helst...och kommer med all säkerhet att synas här på bloggen mindre än tidigare.

Jag kan dock inte låta bli att tänka på hur mycket risken för att bli nedstämd och deprimerad förhöjs om man inte motionerar och rör på sig? Hur orkar helt stillasittande personer hantera stress och krävande perioder i livet? Ni som inte tränar, lär mig - hur gör ni?
Foto: Privat. Nöjd, glad och lugn i kroppen efter första löprundan på nästan två veckor...

Förnuft vs känsla

Visst är det bra att vara förnuftig, att tänka till och inte bara planlöst köra på här i livet... Men jag slås gång på gång av frågan om det verkligen är två olika vägar vi måste välja mellan, eller om de kan förenas och gå hand i hand.

Vad är förnuft? Skapas det inte bara av andra omkring oss, av den stora massan som sätter upp regler och normer om vad som är "rätt" och "fel"? Kan inte sluta tänka på hur de vet vad som är förnuftigt för mig i min situation, och måste förnuftet alltid vara det tråkigare alternativet?

Vad är känsla? Är det det sköna man känner i magen? Lugnet? Drivet? Bubblet i kroppen? Leendet som inte kan suddas bort? Kan sådana signaler verkligen ljuga för oss? Borde inte det vara förnuftet...att gå på det som känns bra, och inte det som resten av världen tycker att man borde göra?

Vad gör man när "förnuftet" (världens norm?) säger en sak men känslan en helt annan...vem ska man låta vinna? Och hur förnuftigt är det egentligen att göra något som går emot kroppens alla signaler, trots att kroppen säger emot allt vad resten av världen tycker och trots att känslan kanske innebär en risk?
Man har för mycket tid att tänka när man är hemma och är sjuk, och just det här kan göra mig fullständigt galen. Någon som kan hjälpa mig att reda ut begreppen?

Ctrl + Alt + Delete

Jag vaknade på fel sida idag, efter en natt med mycket tveksam sömn. Helt fel sida. Ni vet, den där sidan som man bara vill somna om på. Få en kram. Dra täcket över huvudet. Frusen.

Frångick mina härliga morgonrutiner, skippade av ren tycka-synd-om-mig-själv-känsla över den älskade, kalla promenaden och hoppade på bussen. Påminn mig - aldrig mer buss. Jag förstår att människor blir deprimerade av kommunala färdmedel...trötta ögon, gäspningar och jobbångest på fyra hjul. Blä.

Tur att man har kollegor som piggar upp de här dagarna. Kollegor som kramas. Och att solen tittar fram. Och att det är kräftskiva imorgon. Och att man får kramar mailade till sig från sin bästa vän. Och att det planeras hur mycket skojiga saker som helst i kalendern framöver. Och att jag ska spendera kvällen med en massa härliga och energiska människor. Tur.

Vad gör alla människor som vaknar på fel sida, åker buss varje morgon och inte omges av allt detta på dagarna..? Hemska tanke.

pLease

sHow me, don't teLl me.

I do.

expLanation, pLease...

Fredag. Sol. Kall och underbar höstpromenad. Ledig. Lavazza med sojamjölk. Fri dag att skapa. Efterlängtad träning med bästa vännen. Sushi. Kvällspromenad i Vinterviken. Catch up. Analyser. Skratt. Mys. Sovmorgon imorgon.Men ändå...känslan av att något saknas. Allt finns där, men ändå känns det tomt.

Varför känns det så?

Det gigantiska i det pyttelilla

Ja, det är det jag vill prata om. Att se det stora i det lilla. Det vackra i det enkla. Det fina i kråksången, helt enkelt.

Jag fick ett fint mail från en bloggläsare, jag får det då och då. "...du har en otroligt inspirerande livssyn - en förmåga att se det vackra i det lilla och det stora och mycket av det du säger känner jag igen mig i. Det är verkligen ett leende att läsa dina ord och se dina bilder, och jag förstår att du har många läsare och att du påverkar många..." Jag blir varm när jag får höra sånt här av människor jag aldrig har träffat. Någonstans sitter en person, läser mina ord och blir berörd. Då känner jag liksom att jag har lyckats. Att jag har lyckats få en person att förstå att livet är till för att levas, att vi faktiskt kan styra vårt eget öde och att det är ett otroligt slöseri att bara luta sig tillbaka och låta tiden passera. Efter att ha hört minst ett par måndagströtta människor för mycket klaga över det mesta på vägen hem från jobbet, kände jag ett otroligt behov av att skriva av mig lite i ämnet.

Jag försöker verkligen att se varje dag med nya, friska ögon. Inte låta gårdagens eventuella problem smita över till den här dagen, utan lämna det bakom min rygg och se framåt. Ge varje dag den chans den faktiskt är värd, trots att regnet öser ner utanför fönstret...och inte döma ut en måndag på förhand bara för att den råkar vara döpt till just det - måndag.
Sen har vi då det där med att faktiskt tillåta sig själv att glädjas över det man har, istället för att vara bitter över att man inte har en miljon på banken, en egen paradisö i Stilla Havet eller ett privatjet som tar dig dit du vill...som någon annan har. Nej, jag menar det som just du har, både dina ägodelar och de händelser du väljer att foga in i ditt liv.

Ibland kan jag nog uppfattas som lite väl lättflirtad när det kommer till att njuta av vardagen. Jag menar de gångerna jag ler över att mangon jag äter till frukost inte är trådig utan saftig och söt, när jag blir glad inombords över att morgonägget är perfekt kokt, när jag blir varm av att se ett gammalt par sitta på Norr Mälarstrand och läsa tidningen i morgonsolen, eller när jag känner ett lyckorus i hela kroppen över att kaffet är sådär gott som jag har hoppats.
Jag vet att människor ibland stör sig på mitt sätt att se på världen, att de skakar på huvudet bakom min rygg och anser att jag borde komma ner på jorden, in i matchen och haka på i verklighetens ekorrhjul. För nöjd, det ska man inte vara i det lagoma landet Sverige. Oh no, man ska liksom ha ångest över att börja jobba efter semestern, semestern som självklart flög förbi och kändes för kort. Man ska hata måndagar och älska att nöta snoozeknapp. Man ska analysera väderprognosen i minsta detalj och sucka över regnet redan dagen innan det ens har visat sig. En majoritet av alla människor (i det här landet?) suckar konstant över försenade bussar, svär över vädret och väljer den enkla mainstream-vägen för att spendera sitt dyrbara liv med att flyta med i lagomlivet....för att det tror att det är så det ska vara.

Jag önskar dock att de visste hur fel de har. Att var och en faktiskt, i samma sekund som ögonen slås upp på morgonen, bestämmer hur den här dagen ska bli. Det är din dag, och bara din. Du väljer själv hur du reagerar på allt runtomkring dig och om du låter det påverka dig eller inte. Jag säger inte att det är enkelt - det krävs energi och tid att vända en negativ spiral - men jag säger att det är sanningen. Tro mig, jag har själv varit där och kämpat mig upp. Det går, och det är en fantastisk känsla när man står här uppe och tittar ner på gropen man trampade runt i.

Gör dig själv en tjänst och testa att le och var glad över något till synes riktigt banalt innan du somnar, ungefär som jag senaste imorse log åt mina glada ankor i badrummet, bara för att de finns där och hälsar mig god morgon varje dag. Imorgon bitti gör du samma sak, till lunch likadant och innan du somnar hittar du något nytt. Lägg lite mer energi på att glädjas så har du snart ingen energi över att vara irriterad på saker du inte kan påverka (läs: skit i att det regnar!). Efter ett par dagars upprepande kommer du förmodligen att vara inne i ett helt nytt tänk.

Testa - du kommer att bli beroende...och förmodligen njuta lite mer av livet. Det är du värd.
Foto: Privat. Mina ankor...och pingvinen såklart.

aLways

If you understand life, you must be misinformed...
~Paulo Coelho

Foto: Privat. Januari 09. Puerta Ayora, Islas Galapagos, Ecuador...en plats att landa och iallafall försöka förstå.

Lär mig...

Ögonen eller läpparna - var ligger sanningen?

♥!(?)

Would you

like you

if you

met you?

Jag lyssnar men hör inte..?

Det irrar omkring i mitt huvud. Det ljuder som sällan förr, men jag kan inte höra. Det vill säga något...jag greppar ett ord här, ett annat där, men de passar liksom inte ihop. Jag gillar det...det är en vacker och högljudd melodi som slår ut allt det andra. De perifera, oidentifierbara sorlet dränks i mina toner. Mina toner som inte är mina men som jag äger. Mina toner som överröstar mer än de ska, men jag kan inte stoppa dem. Vill inte stoppa dem när hela jag är en vandrade eufoni.
Släpper mitt grepp, håller lätt för ena örat och vandrar vidare.
Jag skulle skriva om något helt annat, men mitt fokus vägrar vara med mig. Imorgon är en annan dag.

...