H*lvetesj*vlajökull...som min bror skulle ha sagt.

Iceland Airs flight FI614 från JFK imorgon kväll är inställd. Synd att flightnumret stämmer perfekt överens med min flygbiljett...
Eyjafjallajökull. Vem väckte henne?

NYC är inte bara shopping...

...man kan njuta av staden på andra sätt också. Näst sista dagen nu, och planen är att se staden från en helt ny vinkel...
Foton privata.

Panini, släng dig i väggen...

Berätta för mig var i Stockholm man kan plocka ihop en take away-sallad med jätteräkor, färsk sparris, jordgubbar, björnbär, broccoli, kronärtskocka, kikärter, vattenmelon och ett dussin andra grönsaker i alla färger och former...så ska jag börja tänka på att eventuellt komma hem. Three days to go...
Foto privat.

Den omvända behovstrappan

Här i det stora äpplet gäller inte samma behovstrappa som längs el camino...uppenbarligen.
För en månad sedan var mat och vatten prio ett, och med tanke på min misstänkta konstanta mat - och vätskebrist i kroppen här i NYC verkar det nu som om det är något annat som ligger högst upp på listan...något som jag egentligen vet att jag kanske inte behöver. Kommentarer överflödiga.
Foto by storebror.

Drömmer jag?

Utsikten från min vilopaus i gräset efter take away-lunchen i Bryant Park igår skvallrar om det helt osannolika vädret som hägrar i NYC för tillfället...30 grader varmt och sol, och jag behöver väl knappast säga att jag mår ganska bra just nu?
Foto privat.

*LiVsKvALiTet*

Molnfritt. Sojalatte. Skrattkramp. Kramar. Yellow cabs. White zinfandel. Sunshades. Bröder. Extrasyster. Lyckorus.
Jag lever nu. BIG TIME.

Foto by storebror, mästerfotografen utan stövlar.

Amerikanska hälsoproblem ingen skräll

När vi hade kommit fram och så smått installerat oss i lägenheten igår kväll var det dags att ge sig ut för att köpa lite lättare frukostingredienser till vår första morgon. Gröt på morgonen är mer eller mindre ett måste för mig, så havregryn var mitt första shoppingmål.
Havregryn. Det kan ju tyckas vara en rätt enkel produkt som är väldigt basic och inte borde vara särskilt svår att hitta. Men nu snackar vi USA, landet där enkelt inte är likställt med väl förekommande. Havregryn med tillsatser och tillagda ingredienser i alla dess former, det var inga problem att hitta. Något som på förpackningen såg ut som vanliga havregryn, och som säkert många köper som "nyttig frukost", visade sig vid lite närmare granskning vara något av en i stort sett färdig "gröt", där man bara behövde tillsätta vatten för att få något som liknade gröt, med smak av äpple eller kanel eller något annat, och dessutom med ett sockerinnehåll på mellan 10 och 15%. Efter många om och men hittade jag dock en burk "Old Fashioned Oats" - rena havregryn (men old fashioned!?), till ett pris som låg minst 50% över förpackningarna med "Instant Oatmeal"... Märkligt hur den rena maten är så mycket dyrare än den som innehåller en massa tillsatser. Vill man ens veta hur billiga och konstgjorda alla dessa extra ingredienser är?

Som tur är bor vi nästan granne med vad som kan vara livsmedelshimlen på jorden - den organiska kedjan Whole Foods Market. Jag upptäckte stället för ganska många år sedan i San Diego, och blev mer än glad när jag upptäckte att vi nu har ett i nästa kvarter!
Whole Foods Market fokuserar på organiska produkter, och även om priserna ligger lite högre än i en "vanlig" butik är det verkligen värt varenda öre. Drygt 1,5 h spenderades där imorse för att fylla upp vårt lilla kök inför veckan. Här är det inga som helst problem att hitta rena produkter för att få sin frukost, utan man brottas snarare med vilken typ av gröt man vill ha - havre, spelt eller quinoa? Rena himmelriket, och hade det funnits något liknande i Stockholm hade jag förmodligen shoppat mig ännu fattigare på god mat än vad jag redan nu gör varje månad...

Alltså - det är ingen skräll eller något vidare under att många amerikaner har problem med hälsan. Fantasifulla och billiga bakverk och sötsaker fullkomligt överbelamrar butikerna, och man kan någonstans förstå att folk här får problem att leva sunt... Man kan lägga mycket ansvar på individen, men så länge sockerstinn grötfrukost och regnbågsfärgade cupcakes med silverströssel är tio gånger billigare och lättare att hitta än "old fashioned" havregryn så finns det inget vidare hopp. De är liksom inte mer än människor.

Shoppinghjälp på Manhattan

Lillebror har precis delat ut en valutaomvandlare för att maximera shoppingen och minimera huvudräkningen under dagen. Klockan är strax före 9 och vi är redan redo för att göra stan. Drygt 20 grader ute och shortsen är på - nu kör vi!

ThE BiG aPpLe

Efterlängtad flygresa. Vulkanspaning. Skratt. Min vän. Älskade bröder. Kramar. Lägenhet granne med Central Park. Dogwalkers. SoHo. Victorias Secret. Broadway. Promenader. The Boat House. Ground zero. Starbucks. American summer. $$$. Sephora. Ben & Jerrys Ice Cream bars! Abercrombie&Fitch. Dygnet runt-öppen Apple Store. Trötta fötter. Nikon D80. Lycka. Brooklyn Bridge. Nattsudd. Macys. Shoppingkassar. Övervikt.
So long - vi hörs från NYC!
Foto privat. Övertydlighet i New York, våren 08.

Jag flyttar och blir sambo!

Ja, temporärt alltså. Fr.o.m. imorgon och en vecka framåt kommer nämligen min närmaste t-banestation inte att heta Fridhemsplan och ligga i Stockholm, utan snarare Columbus Circle och ligga i New York City! Mina tre sambos kommer att bestå av min bästa vän och mina två älskade bröder, som tillsammans gav mig resan i 30-årspresent...underbara!
I en hel vecka ska vi njuta av en helt fantastisk stad. Umgås, shoppa, skratta, äta gott och bara vara. Jag har sett fram emot det här sedan slutet av september förra året, och nu är det äntligen dags! Ironiskt nog flyger vi med Icelandair via Reykjavik, så jag håller alla tummar jag har att det nya askmolnet som uppenbarligen föddes imorse bara försvinner nu. Poff, borta liksom.

Veckan är hyfsat oplanerad, vilket känns otroligt skönt. Ingen stress, ingen press och inte en hel lista med saker som skall bockas av - underbart! Dock har ju jag och mina bröder samma gener, och vissa av er vet ju hur uppstyrd och planerande jag kan vara...så jag är rätt säker på att vi har en mer eller mindre lång to do-list innan vi landar på JFK. Behöver jag ens kommentera faktumet att min lillebror har gjort en valutaomvandlare som han har printat i miniformat och laminerat, för att vi ska slippa huvudräkningen i shoppingens hetta? Say no more.

Det enda jag har på min agenda är min i dagsläget mer eller mindre icke existerande shopping (saknar!), en och annan sojalatte på Starbucks, promenader i solen (kolla väderprognosen!) i Central Park och sen skulle jag gärna besöka någon av alla hundratals stand up-klubbar som finns i stan. Har konsulterat en expert på området, så nu har jag full koll! Lite skratt har ju ingen dött av, även om jag vet att kvartetten som checkar in på Arlanda vid lunch imorgon inte brukar ha problem med att framkalla det även utan komiker....

Jag har bara varit i NYC en gång tidigare och har förmodligen inte ens sett en promille av stan. Någon som har tips på saker som kanske inte nämns i alla guideböcker, men som bara inte får missas?

Keep in mind...

...forever.

Marathontankar

Stockholm Marathon 2010 - 35 dagar kvar. Den 5 juni är den dagen jag har sett fram emot i snart ett år. En dag jag har väntat på sedan förra året när en skadad fot satte stopp för min start i mitt livs första marathonlopp och jag istället vackert fick stå bredvid starten med en vansinnig frustration över att inte kunna starta, en frustration som fick mig att gråta.

Men det har hänt något. Suget efter att springa ett marathon inte lika stort längre. Jag vet plötsligt att jag klarar av 42 km löpning, trots att jag aldrig har testat. Jag vet det verkligen, och jag behöver inte bevisa det för mig själv. Min kropp har visat mig att den klarar 20 marathonlopp på lika många dagar, och även om det var gående så vet jag att jag utan skulle kunna springa 4,2 mil utan problem. Och skulle problemen komma så skulle jag övervinna dem, det vet jag också.

Det här har fått mig att tänka på om det verkligen är värt att utsätta kroppen för 42 km löpning, när den inte på långa vägar har hunnit återhämta sig från min 80-milavandring? Att jag däremellan ska klämma in 7 dagars knatande runt Manhattan hjälper ju inte till direkt...

Den enda anledningen till att jag skulle springa loppet är för känslan i kroppen och huvudet efteråt. Jag förstår ju såklart att upplevelsen att springa in på Stockholms Stadion efter ett långt lopp är helt obeskrivlig, men kommer den inte blekna i jämförelse med att runda hörnet på Santiagos katedral efter 200 timmars mer eller mindre smärtande vandring? Kommer jag någonsin kunna uppskatta känslan och förstå att ett marathon faktiskt är en bragd och något som inte alla klarar, även om jag skulle göra det?

Är det verkligen värt att pressa kroppen igen så nära inpå? Utsätta redan utmattade hälsenor och benhinnor för ännu en utmaning, för att i slutändan klara något jag redan vet att jag klarar, och riskera att känna ett stort jaha? när jag når målet? Det tål att tänkas på...jag har en dryg månad på mig.

Foto privat. Vad kan slå den här känslan?