LoVe.AmOr.kÄrLeK.

Blir det mycket vackrare än såhär..?

En falnad smärta ersätts med en ny...

Idag hade jag mitt andra besök hos min sjukgymnast (som är specialiserad på fötter) för att kolla till min vänsterfot som inte är helt hundra sen jag promenerade mina blygsamma 800 km... Ett par senor som är inflammerade, tibialis anterior är överansträngd och en slemsäck (finns det något äckligare ord?) vid stortåleden är irriterad. Inte det minsta kul, men det känns ändå som en piece of cake med tanke på den smärta jag upplevde vissa dagar längs vägen genom Spanien...

Förra veckan fick jag order om att inte springa en enda meter (crap!) under veckan som gick, utan fokusera på stretching av vaderna och låta stortån vila. Sagt och gjort - jag har varit väldigt duktig med min hemläxa under veckan, och idag fick jag guldstjärna! Foten mår mycket bättre och inflammationen har svalnat något - jippi! Nu drar jag igång en Voltaren-kur och vilar från löpningen i två veckor till, sen är det nytt besök och förhoppningsvis är jag fit for fight inom en väldigt snar framtid...

Jag hatar att inte kunna springa...h.a.t.a.r. Sommaren är ju liksom till för att upptäcka nya vägar i löparskorna... Men - vad som dock är väldigt positivt med det här är att jag tvingas upptäcka nya sätt att träna på. Ta tag i saker jag förut har tyckt varit sådär kul. Styrketräningen t.ex.

Har tidigare sett den lite som ett nödvändigt ont - kört lite på känn och mer eller mindre oplanerat - men nu har jag plötsligt en hel hög människor runt mig som vill hjälpa mig att styra upp mig själv i gymmet! Plötsligt är det vansinnigt kul att träna med vikter igen, och plötsligt kan jag inte förstå varför jag inte har gjort detta seriöst tidigare! Tänk att man ska behöva bli skadad för att inse vissa saker...tröttsamt.

Baksidan av myntet är dock att vissa verkar se mig som ett experimentobjekt som man kan köra med lite hur som helst. Benpasset jag blev tilldelad på en post-it i fredags, och körde för andra gången idag (men enligt order i 4 set istället för 3...), lockar fram en trötthetskänsla i kroppen som jag sällan har känt i gymmet. Spyfärdig. Snurrig i huvudet. Fylld med ond mjölksyra. Jag kommer inte att kunna gå imorgon, helt enkelt. Tur att jag kan skylla på det i händelse av att mitt lag skulle förlora den inplanerade femkampen på Grönan imorgon kväll.

Inget ont som inte har något gott med sig, som man brukar säga.

Foto: privat. I väntan på sjukgymnasten iklädd min nya förälskelse - Nike Free Trainer 7.0, hemsläpade från NYC...

...

.Dear John.

Aldrig har väl en biobiljett varit så värd pengarna.
Det är så vackert. Sårbart. Smärtande. Och överväldigande kärleksfullt. Det värker i hela kroppen och mindre än tjugo minuter in i filmen kommer min första tår. Efter nittio minuter av gråt faller den sista, men känslan kommer att sitta kvar till imorgon...minst. Se den bara. Nu.
Jag älskar dig pappa.
Läs mer om Lasse Hallströms mästerverk här.

Ensam bio...

...kan vara den bästa mentala avkopplingen jag vet...
Dear John och jordgubbar...yummie!

How to kickstarta en vecka!

Ni som har varit med här ett tag vet ju redan att jag har en förkärlek till måndagar. Jag vet inte vad det är, men jag antar att det är känslan av förnyelse, nystart och ett oskrivet veckoblad som triggar igång mina lyckohormoner i kroppen...
Idag var inget undantag, och även om jag verkligen var så nära att trycka på snooze imorse (skräll!) och med det missa min numera (nästan) livsnödvändiga och väldigt tidiga promenad till jobbet, så lyckades jag låta bli. Upp och hoppa bara, och 05.05 skuttade jag iväg med lite halvtung hårdrock (det är sant...idag var det bättre än fågelsången) i öronen.

Efter jobbet bestämde jag mig för att försöka sudda bort det sista av frustrationen över att jag inte sprang i lördags, och göra ett marathon på mitt eget sätt (löpning är ju big no no med min inflammerade vandringsfot). Satte mig på en cykel, brände av 42 kilometer i hyfsat tempo och klev av 84 minuter senare. Skönt att få en rejäl genomkörare och att få svettas på riktigt!


Innan jag åkte hem passerade jag förbi fantastiska Blueberry på Sibyllegatan, som hade bjudit in mig till smygläsning av Sanna Ehdins nya bok Sannas smoothies - för den självläkande människan. Sprang på Sara och Cizzi (trevligt!), det bjöds på snittar från Blueberrys nya cateringmeny, vi shoppade lite mumsiga grejer och självklart drack vi smoothies tills det sprutade ur öronen på oss. Min favorit var utan tvekan Gröna Kicken, gjord på avocado, spirulina, citron, äpple och nässla. Underbart gott!

I samma sekund som Sanna började förklara hur hennes intresse för smoothies uppkom, i samband med hennes skrivande, så kände jag att jag gillade henne och hennes sköna energi. "Man sitter ju still så mycket när man skriver böcker, och det passar inte riktigt mig." sa hon och berättade att hon istället hade kommit på den briljanta idén att cykla motionscykel och skriva samtidigt. "Eftersom det var så svårt att äta när man cyklade så passade ju smoothies perfekt!" På den vägen är det. Numera verkar hon blanda allt möjligt och omöjligt i sin blender, och jag är rätt sugen på att börja experimentera här hemma måste jag säga...återkommer garanterat i ämnet.

Nu återstår bara av denna måndag att lägga sig på spikmattan, läsa ett par sidor i en bok och sedan stänga ögonen som planerat innan 22.00. Imorgon är en ny dag och snoozeknappen kan glömma att den får minsta lilla uppmärksamhet...punkt.
Sov sött sunbeams...

I am running for change!

För att bota min lilla non marathon depression håller jag tummarna att min kropp snart är läkt och planerar lite andra härliga lopp här framöver. Det kan tänkas bli både något millopp och en och annan halvmara innan marathonbomben smäller den 28 maj nästa år...

Jag brukar inte springa lopp som är kortare än en mil, men i år ska jag göra ett undantag för ett lopp som jag tycker sticker ut lite extra! Running for Change arrangeras av Rotaract och går av stapeln här i Stockholm den 21 augusti klockan 15.00, mäter sköna 5 kilometer och anmälningsavgiften går oavkortat till Hungerprojektet! En helt underbar idé om ni frågar mig, och jag är självklart redan anmäld och klar. Det här blir mitt första 5 km-lopp sedan jag sprang Maja Gräddnosloppet i Uppsala sommaren 93 (eller var det 94), och det ska bli kul att se vad man kan göra för tid på ett kort lopp!

Hur många hänger med och springer 5000 meter runt underbara Djurgården i augusti, och är samtidigt med och kämpar för en bra sak?
Nu ser vi till att bli ett gäng och bokar samtidigt in en skön picnic efteråt - eller vad säger ni?

Impatient

Tredje gången gillt...det är då det gäller va?

Förra året satte en skadad fot stopp för det, och i år valde jag att korsa ett land till fots och hann inte (vilket jag riskerade fullt medveten om att det kunde hända...) läka klart kroppen i tid. Jag grät i starten förra året. I år grät jag när täten sprang förbi mig vid Västerbron. Onekligen en otroligt jobbig och märklig känsla att stå bredvid och inte få vara med. Grät lite idag igen när jag läste fantastiska Petras historia om sitt första marathon. Första gången jag träffade Petra hade hon en smått hatisk inställning till löpning, men har nu gjort en helomvändning - starkt!

Så nu är det alltså tredje gången jag är inne på Stockholm Marathons hemsida och klickar på Anmäl dig här. Tredje gången gillt. Mamma, pappa, mormor, moster, kusiner, syskon, alla vänner och bekanta - boka in den 28 maj 2011 i kalendern. Det är då jag gör min marathondebut, och jag vill ha alla längs banan! Jag har siktat in mig på ett par lopp innan dess såklart, återkommer angående det...

Någon mer som redan är anmäld till maran 2011?

En energifattig Helena i mål på Stockholm Halvmara förra året (tid 1.36.12). Kan knappt vänta på att få testa gränserna på dubbla distansen...

Ok, det kom en tår...

Började dagen med en helt underbar morgonpromenad (försöker få bort en vansinnig träningsvärk efter ett mördarbenpass igår...) längs vattnet. Stockholm strålar idag, precis som det ska vara den här lördagen. Det är dags för Stockholm Marathon, men mitt startbevis ligger fortfarande orört här hemma. Min kropp (framför allt vänster fot) läker fortfarande sedan jag korsade ett land till fots, och min marathondebut får vänta ytterligare ett år, vilket just idag känns j*vligt tråkigt. Jag hade mer än gärna sprungit de 42 kilometrarna runt vår huvudstad om några timmar, och kalla mig överdrivet känslig , men jag måste faktiskt erkänna att det kom ett par tårar när jag passerade Västerbron imorse.
Foto: Privat. Den mytomspunna Västerbron i morgonsolen.

Paus

Jag har ett litet off blog moment. Mamma är här och vi ligger
förmodligen på min brygga och pratar med änderna eller sitter på
någon uteservering och dricker vin. Återkommer...

My world is on fire...

Varm sol. Varmt hjärta. Varma tankar om värme.
Foto: Privat. Morgonens frukostvila på "min" brygga.