gLäDjE

Jag är så glad. Hela kroppen pirrar och t.o.m. det gråa regnet i huvudstaden känns plötsligt härligt!
Stand-up på bio med min bästa vän ikväll, en efterlängtad hotellfrukost med ett camino-proffs imorgon, Vapiano med ett skönt gäng människor imorgon kväll och Musslan för en magisk avskedskonsert med min vän Stiko Per Larsson på lördag kväll (kom dit!). Helgen avrundas med jobb på söndag, och sen bär det iväg till New York med bästa vännen och mina underbara bröder på måndag!
Det kanske inte är så konstigt att hela jag sprudlar!?

Vad händer med kroppen efter 80 mil?

80 mil. 800 km. Det är sträckan jag tvingade min kropp att ta mig under 20 dagar. Psyket har vunnit åtskilliga krig mot kroppen längs vägen, och en del spår har det onekligen lämnat...att gå såhär långt i det tempo jag har gjort sliter minst lika mycket på fysiken som på det mentala. Vad har hänt då, kan man ju fråga sig? Hur har min kropp förändrats under de åtskilliga timmar som huvudet har släpat den framåt?

Utsidan har onekligen förändrats. Små brännskador lite här och där från den oväntat starka solen, i kombination med att inköp av solkräm föll i glömska de första dagarna. Mina fötter ser rent utsagt hemska ut, och jag tror att jag och min stackars hudterapeut är överens om att de behöver minst en omgång till av henne efter mitt besök där i måndags. Jag har blivit lite tunnare, det är det inte många jag har mött som inte har konstaterat.
Insidan, den fysiska alltså, har även den fått sig en omgång. Mina fötter gör ont. Mina benhinnor ömmar och stoppar mig från träning. Mina ben är stela. Mina axlar och rygg är lite matta.

Det som är ganska intressant för mig som träningsmänniska är dock hur vikten och kroppssammansättningen har förändrats. Självklart passade jag på att väga mig och kolla fettprocenten innan jag åkte, bara för att se hur man påverkas av att gå 80 mil. Vikten sa då 58.3 kilo, och fettprocenten låg på 20.9%.
När jag i torsdags kom till jobbet, 4 dagar efter min ankomst till Santiago, total vila och en massa mat, fattades det fortfarande 2.9 kilo.
Idag gjorde vi en ny vägning och fettmätning. Vikten är tillbaka (jippi!), den har t.o.m. ökat 0.3 kg - alltså till 58.6 kg - men fettprocenten har trillat ner till 18.8%. På 20 dagar har jag alltså tappat 2.1% i fettprocent, eller 1.2 kg rent fett. Ändå åt jag under den sista veckan allt jag kom över, inklusive godis, glass och diverse bakverk - sånt jag nästan aldrig äter annars.
Rätt intressant ändå, vad "lite" promenerande kan göra med kroppen. Min stegräknare (ja, jag ska snart avslöja hur många steg jag har tagit...) säger att jag, beräknat på min kroppsvikt, har bränt drygt 27000 kcal under mina 20 dagar. Det är ju en smått sjukt värde...och då är inte mina 10 extra kilo som jag bar med mig på ryggen inräknade, så det handlar i verkligheten om en siffra som är högre än så.

Är det konstigt att jag känner att min kropp är i behov av återhämtning och den senaste veckan har varit en riktig soffpotatis?
Foto privat. Ett hemmabyggt öronskydd mot solen. Se lösningar, inte problem...det är det enda tänket som fungerar längs el camino.

Förblir du tyst?

Jag uppskattar verkligen ärlighet. Nu menar jag inte självklarheten i att gilla ärlighet som i att inte ljuga, utan mer ärlighet som i att våga säga vad man tycker och tänker. Att leverera åsikterna man har i ord. Rätt fram, rent och ärligt.
Hur många gånger har man inte gått och tänkt tanken att någon i ens närhet är en människa man verkligen tycker om? Någon man trivs med att vara nära och gillar att umgås med?
Eller personerna som du får energi av, varje gång du möter dem?
De som alltid är glada och som gör dig glad?
Starka personer som ger dig hopp och som får dig att känna att du kan mer än du tror?
Vi kan nog alla gå tillbaka till oss själva och räkna upp ett par av dessa personer i vår omgivning, personer som vi kanske möter varje dag, eller åtminstone någon gång då och då.
Men hur ofta låter du dem veta? Hur ofta säger du till en person att denne gör dig glad? Fyller dig med energi? Eller får dig att känna dig stark? Har du någonsin delat med dig av dina positiva åsikter?

Jag fick ett mail härom dagen. Mailet är skickat från Mexico City, och författaren är Ricardo, min nye "vän" som jag mötte längs min vandring. Av en slump hamnade vi i samma lilla livsmedelsbutik, och tre kvällar framåt hamnade vi på samma härbergen (även om han stapplade in några timmar senare varje kväll...), åt middag tillsammans och skrattade så att vi kiknade. Vi hade otroligt kul ihop, och trots att vi inte hade någonting gemensamt och var två totalt olika människor så delade vi samma humor, pratade samma språk och fann varandra snabbt. Sista kvällen vi sågs blev jag riktigt förvånad, eftersom den etappen var på 46,8 km och han kvällen innan hade sagt att han skulle gå max 25. "I have never worked so hard to have dinner with someone" sa han, och vi skrattade. Kul skämt.
"You can't imagine how important it was for me, the lesson of seeing in you that mix of courage, determination, happiness and amazing sense of humor."
Det kanske inte var något skämt. Hans mail säger nämligen något annat. Uppenbarligen hjälpte jag honom, helt omedvetet, att ta ett par extra steg. Hitta lite extra energi och orka lite lite mer. Det gör mig verkligen glad att veta. Känslan av att ha hjälpt någon annan, trots att jag själv var trasig både mentalt och fysiskt, är otroligt skön och det glädjer mig att han insåg att han klarar mer än han trodde.

Men nu till det viktiga i det här. Hur skulle jag kunna veta det här om han inte hade skickat ett mail till mig och berättat? Om han hade suttit på sitt advokatkontor i Mexico City, tänkt tillbaka på sin vandring och kommit ihåg våra tre korta stunder tillsammans precis som jag gör. Tänkt att det var trevligt, roligt och att det var en ljuspunkt i allt det onda och jobbiga. Tänkt att jag var en hjälp för honom längs vägen, en spark i baken som fick honom att orka det där sista. Tänkt allt det här och låtit det stanna vid en tanke. Inte berättat. Inte låtit mig veta.
Då hade jag suttit här nu. Vetat om att vi hade kul och skrattade mycket, men trott att jag faktiskt utstrålade all min energibrist och smärta som jag gjorde allt för att dölja. Inte förstått att jag faktiskt klarade av att sprida energi till någon annan även fast min egen var slut. Att jag hade hjälpt en människa i min närhet helt omedvetet.
Istället vet jag nu. Jag vet att jag kan trycka undan trötthet, energibrist, smärta och en smygande uppgivenhet. Alstra energi och ge den till någon som behöver den. Inspirera. Hjälpa. Vara en medmänniska. Känna glädje för en okänd människas skull.
Och allt det här för ett enkelt litet mail. Tänk på det i en minut...förblir du tyst eller berättar du för de som korsar din väg vad de ger dig?

Kärlek på jobbet

Welcome back sugarpie! Kan man bli annat än glad när man möts av det här när man kommer till jobbet på morgonen? Första arbetsdagen på nästan en månad, och det bara flödar kärlek.
Like it!
Foto privat. Mitt skåp kl.06.20 imorse...

HuRrA!

Lilla underbara syster...idag är det din dag. 15 år - det är helt ofattbart. För mig kommer du dock alltid vara som på bilden, även om jag måste inse att det har gått 8 år sen den togs...
STORT GRATTIS till dig - låt ingen ta din dag ifrån dig!
Foto privat.

Äntligen!

Efter ett hejdundrande kalas med Fitness Magazine igår har jag minst sagt varit lite seg idag... Det var många som ville prata (kul att du kom fram Soffan!) och skåla och jag passade på att, förutom att fira Sveriges bästa träningstidning, ge mig själv en klapp på axeln och ett par glas bubbel extra för en väl genomförd vandring. Inte konstigt att det blev lite vingligt mot slutet av kvällen och att kroppen har känts liiite extra tung att släpa runt på idag, men det var det så värt!

Min enda plan för dagen var att äntligen få träffa min bästa vän igen. Vi har inte setts på nästan en månad och jag har verkligen längtat helt vansinnigt mycket efter henne när jag har varit borta! Hon hade ett påskägg (mitt första och enda i år!) med sig till mig, och ett kort där hon påminde mig om att jag faktiskt har gått 800 000 meter...sjuk insikt.
En promenad längs vattnet, en té i solen på en uteservering och en väldigt sen lunch blev facit. Plus en massa snack. Oavbrutet prat i drygt tre timmar där allt och inget avhandlades. Min vandring. Hennes förändring i livet genom att hon blivit sambo när jag varit borta. Tankar. Kärlek. Vänskap. Prioriteringar. Min vandring igen, men inte ens ett försök till att få henne att förstå hur det var...vi vet båda att det är en helt omöjlig uppgift.

Dock berättade jag om vad jag kom fram till under mina mil i Spanien, när det kommer till prioriteringar och vad man lägger all sin dyrbara energi på. Emellanåt har jag saknat Carro något vansinnigt när jag har trampat fram där på vägarna. Jag har saknat många andra också...min älskade familj, många av mina vänner och mina underbara kollegor. Saknaden efter mitt hem har varit stor. Min säng. Mitt kök. Min soffa. Min stad....och en hel del annat.
Det finns dock personer och saker som jag inte har ägnat en enda tanke under tre veckor och hela dagar fyllda av tid för att göra just det. Tänka. Personer och saker runt mig som innan jag åkte tog lite av min energi. Inte energitjuvar på något sätt, men sånt som ändå har kostat mig tid och som jag trott har varit viktigt eller betydelsefullt. Den insikten har onekligen fått mig att fundera över hur viktiga saker och ting verkligen kan vara om jag inte har tänkt på dem en enda gång, när jag ändå har haft all tid i världen att fundera över och vända ut och in på mitt liv ett par gånger? Hade dessa saker betytt något för mig på riktigt är jag ganska övertygad om att jag iallafall hade snuddat vid dem någon gång under 20 dagar?
Jag inser nu att vissa saker jag har släpat omkring på i mitt huvud och lagt en massa tid på inte alls är viktiga för mig, och det är en lugnande känsla att de kommer att de har fallit bort av sig själva nu. Försvunnit för att ge mer plats åt det andra, det jag verkligen vill lägga mitt fokus, min tid och min energi på. Lite välbehövlig mental feng shui som jag med största säkerhet inte hade unnat mig annars. Befriande.
Tänker ni tanken ibland - att det kanske finns saker som ligger och äter av er energi helt i onödan, och gör ni isåfall något åt det...? Ägna det en minut eller två av er söndag, det är ni värda.
Foto privat. Mitt fina påskägg och kommande sällskap i söndagssoffan...

Grattis Fitness Magazine!

Vilken härlig dag!
Solen skiner, jag har sovit som en prinsessa och sitter nu och laddar med en god frukost för att gå på kalas! Fitness Magazine fyller 15 år och firar hela dagen lång på Berns...
Sex klasser under dagen och ikväll vankas det party. Mina ben och fötter har bestämt att träningskläderna får stanna hemma idag, men jag ser så mycket fram emot att få åka dit och träffa en massa människor som jag inte har sett på väldigt länge, och självklart att få fira med ett par glas bubbel till kvällen...och eventuellt en och annan dans.
Kanske ses vi där (kom fram och säg hej om ni ser mig!)? Annars får ni ha en fantastisk lördag!
Bilden i tidningen är tagen av Daniel Ohlsson. Ett av tre nummer jag har lyckats fastna i...

Rysningar

Jag vill kunna dansa...åh vad jag vill kunna dansa! Missa inte The Last Bounce i Globen i helgen... Fantastiskt är bara förnamnet.
Foto privat.

Underbara kropp!

Jag har lärt mig en hel del om min kropp under mitt lilla äventyr de senaste veckorna. Att den behöver sin vila. Sin sömn. Mat. Vätska. Och en hel massa kärlek och omvårdnad...tonvis.

Men jag har också lärt mig att den är långt starkare och mer uthållig än vad jag någonsin kunnat ana. Att den är envis och tålig. Min följeslagare som inte sviker mig i första taget, och som jag har gjort mitt bästa för att inte göra besviken, även om hjärnan otaliga gånger fick ta kommandot för att vi skulle komma någonstans, jag och kroppen.

När jag satt i solen, dagen efter min ankomst till Santiago, lovade jag mig dock själv en sak. Att bli bättre på att lyssna på min kropp. Att ge den lite mer kärlek och vara lite snällare mot den. Min envisa person kan ibland pressa min stackars kropp lite väl mycket, det har jag om inte annat fått bevis på nu under 800 kilometers kämpande. Visst är det bra att ha den egenskapen, men det är långt ifrån nyttigt att låta det styra 24 per dygn, 7 dagar i veckan, hela året igenom...det sättet jag kanske tidigare i mångt och mycket har levt på. Jag ska verkligen ge mig själv en ärlig chans nu att lära mig att prata med min kropp, att låta den få komma till tals lite oftare och försöka ha en dialog med den.

Jag började redan imorse. Vaknade till en klarblå himmel, fjärde dagen av total vila, och jag kände att det kröp i mig. Morgonlöpning var det enda jag tänkte, gick upp och kände att benen faktiskt kändes lika bra som igår. Inga större spår av de 80 milen de har klarat sig igenom, mer än att vaderna fortfarande är lite stela och fötterna inte är stans snyggaste. Eftersom jag har saknat löpningen otroligt mycket längs vägen (jag vet, det låter konstigt, men man blir galen på att bara få gå efter ett tag...) så ville jag göra ett försök. Favoritrundan på 9 kilometer i lugnt tempo var min tanke.

När jag började springa (läs: jogga) kände jag dock att det var otroligt stelt. Inte ont, men stelt. Fötterna ville inte riktigt, benen var trötta och löparstilen förmodligen inte den vackraste. Hade det här varit jag för en månad sen hade jag stängt av signalerna, stålsatt mig och fortsatt. Men inte idag. Idag fick 9 kilometer krympa till 6,5, löpningen fick döpas om till långsam jogging och klockan stannade på blygsamma 38 min 30 sek. Kan inte komma ihåg när jag var så långsam senast, men har heller inget minne av när jag senast var så duktig på att låta hjärnan få tas över av kroppen. Jag hade bara ett lugn i min kropp när jag kom hem, ett lugn som förmodligen är ett kvitto på att jag inte behövde bevisa något för mig själv idag. Ett lugn som visar att jag vet att min kropp kan uträtta större saker än jag anar, bara jag bestämmer mig för det.

Jag hoppas att den känslan håller i sig. Länge. Frågar ni mig så tror jag nämligen att just den vetskapen kan ställa till med ett och annat här framöver...och då menar jag inte på ett negativt sätt. Långt ifrån.

Foto privat. Kan man gå i 8 timmar med den blåsan kan man göra det mesta...tro mig.

Låt mig stråla...

...lika mycket om 46 år som du gör nu, min älskade mormor.
Grattis på din födelsedag. Din, bara din.
♥ ♥ ♥

Börjar jag landa nu...

...eller varför är jag yr?

En underbar dag hemma i min stad med ett huvud som är mer tomt än det någonsin har varit. Omstartat liksom. Redo för att fyllas på med nya härliga intryck från ett liv som är mitt, bara mitt.

Känns som om jag går på starkt lugnande medicin, hela jag är släpig...men ändå så märkligt fylld av kryp och energi...eller tusen myrstackar i brallan som min gamle vän Sten från Örnsköldsvik så fint uttryckte det över en middag i Santiago i måndags. Ändå kan och vill jag bara sitta stilla. Ska man känna så eller är det bara jag? Landar jag nu eller har jag precis börjat flyga?

Känner mig lite nykär eller smått vårförälskad, men det finns väl ingen som har stulit mitt hjärta..?

Längtar plötsligt till Ikea, helvetet på jorden. Det kan inte vara normalt. Omöjligt.

Hittar inga svar, så jag svävar väl omkring här ett tag till då. Undrar varför jag hyrde en film jag aldrig kommer att se. Frågar mig vem som kommer att skicka ett sms till min numera så tysta telefon. Vill veta vad som händer imorgon, samtidigt som jag vill bevara det som en nyfiken hemlighet för mig själv. Lyssnar på bilarna som passerar på de våta gatorna utanför, och jag undrar när jag ska få sätta på mig en kjol och välkomna våren? Väntar på svar, sen går jag och lägger mig. Kryper ner i min säng med medvetet nytvättade och underbart doftande lakan.

Och nej, jag har inte druckit, det är inte därför mina ord för tillfället skrivs snabbare än de välformuleras. Jag har nog bara drabbats av något post-camino-syndrom. Imorgon är jag tillbaka igen...vem det nu är.

Foto privat.

MeMoRieS...

...men hur ska jag någonsin kunna smälta dem?
Foton privata.