Ett samtal

Det har väl inte undgått någon att jag tränar en hel del... Ibland lite för mycket för mitt eget bästa tror jag, men så är livet som endorfinberoende - näst intill omöjligt att bota.
I helgen vankas Nike Convention tillsammans med bästa C här i huvudstaden - äntligen!
Nio klasser, en föreläsning och en välbehövlig hotellnatt (vardagslyx) rikare kommer jag att vara på söndag och nu är det planering i minsta detalj som gäller...det krävs att man har en hel del ombyten (vårfärger!) och energi (mat och Red Bull...) i väskan för att överleva.
Inte det första konventet vi är på min kära C och jag, så det borde gå av bara farten att packa nu...det var min fasta övertygelse idag när jag satt på jobbet och packade in my mind.
MEN så kom samtalet. Samtalet som vände upp och ner på det mesta. Mina förväntningar inför morgondagen byttes delvis ut mot nervositet, packningen blev lite svårare att genomföra och jag inser nu att jag kanske har tagit ett väldigt "icke-Helena"-beslut...
Men men, som jag avslutade telefonsamtalet: "Man lever bara en gång, vi kör!".
Vad har jag gjort?
To be continued...