Sugen på träningsvärk?

Jag lovade ju att jag skulle berätta om anledningen till min vansinniga träningsvärk igår. Anledningen till att varje mm runt bålen kändes som ett stort blåmärke och till att benen kändes som överkokt spaghetti. Anledningen stavas Redcord.

Det må se ut som en lekställning för barn med färgglada band, handtag och gungor, och jag må ha tittat lite snett på dem och tänkt att det ser ut som rehabträning för tanter. Men OJ vad fel man kan ha!

Efter en halvtimme hängandes i diverse ställningar i gungan, armarna fastsatta i handtagen och tre kollegor som hejade på och stundtals log (ok, skrattade) lite åt min oförmåga att hålla kroppen rak var jag helt slut och totalt genomblöt av svett. Rehabträning? Yeah right.

Redcord-träningen aktiverar hela kroppen, ger ett större nervpåslag än "vanlig" styrketräning och resultaten sägs komma snabbt och vara helt otroliga! Eftersom hela träningen bygger på att den är ostabil tvingas man hela tiden spänna precis hela kroppen för att kunna utföra övningarna. Tro mig, det är sjukt jobbigt. Det säger en del om påfrestningen när man kör en benövning och skakar ända ut i händerna...

Det enda jag vill säga med det här inlägget är egentligen att ni måste testa denna träningsform om ni har chansen! Jag är helt fast, har aldrig känt någon liknande träningsvärk och kommer garanterat att lägga till ett par pass Redcord i veckan till min andra träning.

Någon mer som har testat och fastnat?
Psst...ni som ska på Workout Åre i maj kommer att kunna testa där!

Happy legs!

Med 50 dagar kvar till årets första lopp var det idag dags att testa benet igen. Mina futtiga 3 kilometer i onsdags gav minst sagt mersmak, och eftersom jag inte kände minsta lilla smärta varken när jag sprang eller nu efteråt så fick jag ok från min kiropraktor att springa lite längre idag. Siktade in mig på att springa en halvmil i ca 12 km/h (5.00/km), men lovade mig själv att avbryta direkt om jag kände det minsta i benet.

Värmde upp i en kilometer på 11 km/h, kände inget (förutom av träningsvärken från igår, en vansinnig träningsvärk som orsakades av något jag ska berätta mer om imorgon...), och ökade därför till 13 km/h. Fortfarande inga känningar i benet, så jag vågade mig upp på 14 km/h under ett par kilometer. Underbar känsla att få komma upp i hyfsad hastighet igen, och kilometermätaren fullständigt rusade iväg. Vid 5 kilometer kunde jag inte riktigt stanna, och benen ville uppenbarligen inte heller det, så jag fortsatte men drog succesivt ner på tempot. Totalt blev det 8 kilometer och en tid på 38,40 (4.50 min/km). Hade kunnat springa ett par mil, men skulle aldrig förlåta mig själv om jag nu skulle gå ut för hårt och få ont igen...

Även om det inte blev något extremt tempopass så kan jag inte med ord beskriva hur skönt det är att få känna lite löparendorfiner igen, känna att benen känns starka och pigga och att konditionen inte har lagt sig helt på latsidan. Nu ska jag vila från löpningen i helgen, på måndag träffar jag kiropraktorn igen och efter det är jag nog ready to go. Redo att börja springa på riktigt igen. Jag har 50 dagar på mig att vässa formen...to be continued.
Foto privat. Redigerat i PhotoShop for iPhone.

Abstinens

Ok. Min dag börjar med att konstatera att jag lider av lite lätt abstinens. Simpel vardagsabstinens bara, en stark längtan efter enkla små ting som kan verka obetydliga, men som jag ändå har svårt att tänka mig ett liv utan...

En bra bio, med eller utan sällskap.

En helt oplanerad kväll när jag har ro att läsa min bok i flera timmar.

En fika med någon jag har en del att reda ut med.

En sol som värmer på en uteservering som inte ligger i Sverige.

En kram från någon jag gillar.

En lång fika med min bästa vän och en stickning.

En helg hos min moster med en massa kaffe och skratt.

En löprunda på 25-30 kilometer.

Det är inga vidare krav man har ändå...men varför har inte dygnet 48 timmar?

Foto privat. En ocharmig men varm uteservering på Plaza Foch, Quito, Ecuador.

Say no more.

iF hE's sTuPiD eNouGh

tO wALk aWaY,

Be SmARt eNoUgH

tO LeT HiM gO...

AfFiRmAtiOnS...

Min bästa vän har "...ska till jobbet - jippi!" som status på sin Facebook-sida den här morgonen. Det kallar jag att affirmera. Säger man jippi så blir det liksom jippi, det är min fasta övertygelse.
Ironin finns nog dock där, någonstans...ungefär samma ironi som fanns i min dröm precis innan jag vaknade. Jag jagade glassbilen mitt i smällkalla vintern. Seriöst. Antar att någon vill säga mig något...typ: slutar du inte att vara så positiv snart och fortsätter att låta bli att klaga på vädret så låser vi in dig i en glassbil och tvingar dig att äta orimliga mängder med isglass, dessutom med kemisk colasmak som du verkligen hatar - ha!
Så jag passar på nu. Att klaga på vädret alltså. Det är mot min natur, men nu är det nog.
Jag är så j*vla less på det här vädret nu! Så, nu var det gjort. Enough.
För jag fokuserar ju och tror trots allt på en vår efter en kolsvart vinter, som min vän uttrycker det i en av sina låtar. Jag tänker ständigt på våren nu...på fågelkvittret, på varm vårsol mot en vägg, på träden som knoppas och på gruset under mina skor. Jag vet att det kommer om man bara önskar riktigt hårt. Ungefär som när jag äntligen fick se mina Galapagosöar efter 20 år av drömmar. Affirmera mera helt enkelt, det är underbart. Det får dig om inte annat att glömma den minst sagt utdragna vintern för en sekund eller två. Vackert så.
Foto privat. Jag, min bror och ett av hundratals sjölejon. Ecuador, januari 2009.

Ovanliga onsdagen

Dagen D. Dagen när mitt ben skulle få springa igen. Eller jogga, snarare. Att få tillåtelse att springa i max 10 km/h och max 3 km är inte löpning för mig, det är jogging (med det inte sagt att jag underskattar er som springer i 10 km/h, nu jämför jag bara med mig själv - ok?).

Värmde upp med en kvart på crosstrainern för att undvika att ställa mig på bandet helt kall. Jag måste erkänna att jag var orolig och nästan lite rädd när jag sen ställde mig på löpbandet. Hur reagerar jag om jag får ont? Jag kan verkligen inte förklara för er som inte springer hur det känns att tvingas vila från löpningen i en hel månad. Crosstrainer och cykel är inte detsamma, och oron över att benet inte skulle fungera idag var påtaglig, det måste erkännas.
Ställde mig på bandet, drog upp tempot till 10 km/h och började jogga. Kände verkligen efter, för varje litet steg. Gör det verkligen inte ont? Nej. Inte ens lite? Nej. Känns det inte alls? Nej.
Jag har inte ont längre! Oviljan att kliva av efter futtiga 3 km var total, jag hade kunnat stå där hela dagen. Men nu gäller det att skynda långsamt, jag vill inte få ont igen lagom till den 27 mars när jag väntas stå på startlinjen i Prague Half Marathon och iallafall pressa ur mig ett ok lopp. Jag har ju dock tyvärr tappat en hel del löpträning och får väl surt inse att det inte blir någon rekordtid där borta i Tjeckien, men jag ska göra mitt allra bästa. Om inte annat ska jag njuta av en vacker stad, härlig shopping och gott sällskap i form av Petra, Milla och Lisa - längtar!

Hann med ett svettigt styrkepass också efter min nystart på löpbandet, och sen väntade en energisk och minst sagt inspirerande lunch med en oerhört vältränad f.d. världsmästare. Skönt att inse att det finns fler som jag...jag menar människor som tycker att de har sovit bort en hel dag om de har sovit till 8 en lördag och som är så rastlösa så att de bara kan sitta still om de är i princip dödssjuka. Har anledning att tro att jag återkommer angående den här lunchen i ett inlägg längre fram...

Jag känner mig lycklig i hela kroppen över att äntligen vara tillbaka igen - are you with me?

Ålderstecken..?

På hallmattan igår. En inbjudan till klassåterträff...15 år sedan nian! För mig är valet enkelt - jag kommer garanterat att gå, jag är alldeles för nyfiken och social för att stanna hemma..!

Hur ser ni på sådana här tillställningar - like it or not?
C och M - jag räknar kallt med att ni ska dit också!

Men det är ju så självklart!

Nu vet jag vad det var som orsakade den virvlande känslan i kroppen imorse! Min förkylning är ju som bortblåst, och det är ju inte så konstigt att kroppen försatte sig själv i ett skönt lyckorus lagom till frukosten!? Jag var väl bara för yr i mössan för att lägga ihop ett och ett när klockan var halv sex på morgonen... Konstaterat är iallafall att min hög av vilodagar har gett resultat och att jag nu är frisk igen - lovely!

Jag har gått runt med ett fånigt leende hela dagen och bara njutit av att kroppen svarar på tilltal igen, och efter jobbet fick jag äntligen ta mina 10 steg in till gymmet och svettas! Vet ni hur jobbigt det är att avstå från träning i en hel vecka när man är van att träna mer eller mindre varje dag? Det är bara att konstatera att jag är endorfinberoende, sen kan man diskutera i oändlighet i vilken mån det är bra eller dåligt eller sådär eller vad det nu är, men det orkar jag inte bry mig om just nu. Nu bryr jag mig bara om att min kropp känns härligt trött efter ett svettigt pass på crosstrainern, ett efterföljande grymt utmattande dryg halvtimme bland vikterna och en avslutande 40 min(!) lång bastu (kunde inte slita mig från boken som påbörjades igår och kommer att avslutas redan ikväll...). I am back on track!
Imorgon ska jag testa mitt ben på löpbandet, första gången på en hel löparfri månad...håll tummarna - ok?
Foto privat. Jag är frisk!

Är det verkligen rimligt?

Det blev precis som jag sa. Fastnade i en av mina nya böcker och fick tillslut tvinga mig själv att släcka lampan strax efter 23, för att ens ha en chans att komma upp när klockan skulle ringa 04.50. Vaknade 00.48. Somnade. Drömde. Vaknade 04.10. Somnade? Oh no.
Är det särskilt rimligt att jag då sitter här, inte det minsta trött, utan pigg med ett stort leende på läpparna och en känsla i kroppen som mest kan jämföras med en miljon små färgstarka ballonger som släppts ut i det fria?
Inte mycket va.

Sista snordagen, punkt slut.

Jag känner mig äntligen friskare, och fick verkligen kämpa för att inte hoppa in i gymmet när jag klev av dagens arbetspass (ok - det var min kollega som stoppade mig, och jag får väl välja att tro på att han vet bättre än jag med sina 15000 timmars erfarenhet som PT...). En dag till med vila bjuder jag mig själv på, och imorgon är det jag som är tillbaka på gymmet, starkare än någonsin! Dessutom har min kära kiropraktor lovat att jag ska få börja springa lite den här veckan...can't wait! Håll tummarna att mitt ben verkligen mår lika bra som det känns...jag längtar efter löparendorfiner, andnöd och skyhög puls!

Det kändes dock lite lättare att åka hem direkt efter jobbet idag, när jag visste att det låg ett paket med böcker och väntade på att bli uthämtade! Nu är det största problemet bara vilken jag ska börja med..? Den jag verkligen har längtat efter, den som kommer att bygga på mina storslagna planer, den som förmodligen får mig att gråta, den som är skriven av en person vars tidigare roman berörde mig otroligt mycket eller den som är skriven av en av de mer energiska personer jag har träffat?

Jag kan iallafall dra en slutsats, och det är att det finns en viss risk att min sömn blir alldeles för kort inatt...

Stans bästa lunchsällskap?

Kinnaman i senaste numret av Café - tackar!

Why?

Ny dag. Ny vecka. Ny månad t.o.m. Nystart XL.
Hur rimligt känns det då att det förflutna plötsligt knackar på?
What to do, liksom?