söndag 31 oktober 2010

Judgement day

"Jag håller alla tummar, men jag har ju bara två...men jag vet ju att du är min dotter! Kommer att tänka på min 3 km terränglöpning i lumpen. Jag hade aldrig sprungit, men jag hängde på en elitidrottsman från Värmland och efter 500 meter hade jag världens håll (om det ordet finns kvar i det svenska språket). Hur som helst, jag var hack i häl när ca 250 meter återstod. Då la jag in stöten och vann tävlingen. Jag orkade inte göra det, men min envishet ville annorlunda...det är nog lika med dig! Ger man sig fan på nåt så fixar man det!"


Ibland betyder ett mail väldigt mycket. Finaste pappa - tack för att du tror på mig idag, och ännu mer tack för att jag nu vet varifrån min tjurskalliga envishet kommer ifrån...
Jag har varit vaken till och från sedan klockan 2, och om det beror på en väl dold inneboende nervositet eller typiskt Helena-fokus har jag ingen aning om. Klockan 12 är det hur som helst dags för min praktiska tenta, och jag börjar misstänka att min examinator kommer att vara en hyfsat träningskunnig person (gissa om jag kommer att göra allt för att få positiv feedback!?)
Det enda jag ska tänka på är att inte få håll (ja pappa, det existerar fortfarande...) , och att det inte kan bli värre än att gå 43 kilometer på tom mage och smärtstillande.
Håll tummarna för mig, please - let's do this!

4 kommentarer:

Ja, lämna gärna ett spår efter dig! :)