lördag 17 oktober 2009

18 års sömn - räcker inte det?

...somnade min morfar. 17 oktober 1991.

Det känns som en hel evighet sen, men samtidigt kan jag fortfarande komma ihåg våra kvällar vid köksbordet, som om det var igår. Jag, morfar och mormor i rafflande sammandrabbningar i yatzy. Dubbla mariekex med smör doppades i kaffe som knappt var värt namnet, p.g.a. alltför stora mängder mjölk och socker. Jag var bara barn, men kaffe som mormor och morfar skulle jag minsann ha.
Mormor hade tur som en tok. Morfar och jag visste redan innan att vi skulle gå och lägga oss som förlorare. Men vad gjorde det? Myskänslan att sitta uppe alldeles försent med bara den lilla kökslampan tänd vann över förlusten.

Han var inte min morfar egentligen, det fick jag veta några år efter att han försvann. Men han kommer alltid att vara lite morfar ändå. Eller ganska mycket morfar. Det måste han vara, med tanke på att jag tänker på honom då och då när jag ser min slitna och sönderkramade hund som jag fick av honom och mormor när jag föddes. Jo, lite morfar kommer han nog minsann alltid att vara, om än sovande sedan 18 år tillbaka.

Hoppas att du drömmer fina drömmar kompis, jag kämpar fortfarande med att ge mormor stryk i yatzy. Hon är dock hittills obesegrad.
Foto privat. "Bobben" (min version av vovven), 30 år, och hans kompis Trassel.

9 kommentarer:

  1. Mycket fint skrivet som alltid. Jag brukar också tänka tillbaka på fina minen tillsammans med min underbara morfar. Hoppas att du känner dig bättre i morgon fina Helena. Ser fram emot att ses i någon svettig träningslokal SNART. STOR KRAM!

    SvaraRadera
  2. Fina ord Helena! Det är härligt med minnen, det är på något vis dom som gör oss till vad vi är, för vad vore livet utan minnen?! =)
    Många kramar från mig till dig! Och krya på dig!=)

    SvaraRadera
  3. Åh, vad fint skrivet...

    Och jag hajade till lite så här på morgonen när jag läste ditt inlägg. För inatt har jag drömt om min farfar, som dog för tusen år sen. Har aldrig drömt om honom förut.

    SvaraRadera
  4. Vilket fint inlägg och vilka fina minnen du bjuder på. Min mormor och morfar är bland det käraste jag har.

    Kramar

    SvaraRadera
  5. Vackert. Det är viktigt att bevara dessa fina och speciella minnen även om åren springer iväg. För dig har han alltid varit morfar, eller hur? Vad spelar då blodsband och dylikt för någon roll. Jag fick också reda på samma sak för några år sedan men det förändrar absolut inte min relation eller mina känslor till min morfar.

    Kram på dig

    PS! Tusen tack för musiktipset "Sticko Per Larsson" som jag fick för ett tag sedan. Han har spelats varm här hemma och jag verkligen älskar hans musik.

    SvaraRadera
  6. Vackert Helena =) och med sån kärlek och känsla att det lyser igenom! ibland är våra minnen det vackraste vi har *kram*

    SvaraRadera
  7. Fina, ljusa minnen ska man vårda ömt - precis som Du gör!

    Tror Din Morfar är mer än "lite" morfar :)

    Jag hade urdålig kontakt med mina morföräldrar (enda sedan jag kom till världen av någon märklig anledning) men jag (som barn) "adopterade" en egen mormor och morfar som hade stuga bredvid oss. Fast vi inte hade några som helst blodband så kände jag mer för dem än för de jag var släkt med.. Där finns det ljuva minnen att plocka fram :)

    Ha en skön söndag!

    SvaraRadera
  8. Vad fint skrivet. Tänk att man kommer ihåg så mycket av saker man gjorde tillsammans och små detaljer. Jag tycker att det kan vara en härlig känsla, det är så fint att de alltid finns med i våra tankar.

    SvaraRadera
  9. Jätte fina ord. =) Min morfar var inte heller min morfar egentligen, men vad spelade det för roll han var min morfar ändå. =)

    SvaraRadera

Ja, lämna gärna ett spår efter dig! :)