Idag var jag för andra gången i mitt liv på Tabac och åt. För andra gången i mitt liv åt jag deras lax. Och för andra gången var det blogglunch på agendan!Träffade Terese, Milla, Irina, Solli, Jane och Sofy och alla gäster på restaurangen undrade nog varför vi alla fotograferade maten längre än vi tuggade den... Jag förstår dem. Ibland orkar jag knappt med mig själv när jag släpar med mig kameran överallt och tar kort på allt som kommer i min väg (19809 filer i mappen "Foto" talar sitt tydliga språk...).
Lunchen var hur trevlig som helst och det blev väldigt mycket träningssnack, iallafall på min sida av bordet - kul! Terese - känn dig medskyldig... ;)
Det är intressant det här med att träffa bloggare. Personer man känner men aldrig har träffat. Som man i vissa fall vet mer om människor man känner i "riktiga" livet. Det är verkligen en skum känsla att veta så mycket om en annan människa trots att man aldrig har pratat, och om möjligt ännu skummare är väl känslan att det finns människor som vet så mycket om mig!
"Kul - hur trivs du på jobbet?", "Hur gick det egentligen med...", "Ja, det var kul det där du skrev om..." osv, osv, osv... Det blir liksom så "verkligt" på något sätt när man träffar riktiga personer som faktiskt sitter och läser orden som kommer ur mig framför datorn.
Ärligt talat fick dagens blogglunch mig att tänka efter rejält. Det är onekligen supertrevligt att träffa människor på det här sättet och jag gillar verkligen att blogga - men är det verkligen sunt? Är det "friskt" att lämna ut halva sitt liv till allmän beskådan och hälsa kända och okända välkomna in i ens huvud och tankar? Jag vet ärligt talat inte.
Vad tycker ni? Jag måste iallafall sova på saken.
Foto privat.
Jag håller med om den där självutlämnande biten. Det känns som att man känner varandra mer än vad man gör. Men jag har träffat några väldigt fina människor genom bloggen och det är ju himla positivt. "Frisk" och "sund" skulle jag nog inte kalla någon bloggare, hahahaha! Man blir rätt störd efter ett tag. My gosh...
SvaraRaderaJag tror inte att någon av oss lämnar ut mer än vi orkar stå för. Visst, i något sammanhang är det väl olämpligt att alla vet hur mycket man sörjde farmor eller att man är jätterädd för spindlar, men jag kan inte riktigt komma på när.. Däremot finns det andra slags personliga detaljer som man inte avslöjar hur som helst - tills CNN knackar på och betalar en förmögenhet. ;-)
SvaraRaderaJa, jag vet inte heller riktigt angående det där Helena. Jag tycker att det är så kul - även om jag varit lite dålig på det nu det senaste - men jag tycker nog allt att det är jobbigt att bli alltför privat. Det är där humorn kommer in liksom. Blir lite mer distanserat då. Men det är ju bara jag.
SvaraRaderaOch lilla jag ska börja arbeta på måndag nu igen och då är det dags att ta tag i sitt liv. Hua liksom. Kram från mig!
Ja du...hoppas du har sovit gott :)
SvaraRaderaBeträffande bloggandet så är det okey om det är ärliga människor som läser...men hur 17 vet man de då?Personligen så tror jag man ska "hålla igen" lite vad man skriver.
Men du e ju en hejare på att få till dina texter..."hur får man stopp på allt poppande i en kastrull med popcorn" ja de blir att stänga av elen haha.
Va rädd om dej min vän.
Kram
Håller med, ibland gäller det att tänka till två gånger innan man klickar på "Publicera"-knappen på bloggen...att blogga har både sina för- och nackdelar...men sålänge man inte lämnar ut för mycket av sig själv så behöver man nog inte vara orolig. Jag är iaf glad över att ha lärt känna dig. Får alltid en massa inspiration av att läsa dina inlägg och ditt sunda tänkande :-)
SvaraRaderaKram!
Jag tror att det handlar om att hitta en balans, att vara personlig utan att lämna ut allt för mycket. Man får liksom sålla lite bland känslor och upplevelser. Liksom med dem man träffar i verkliga livet, lämnar man inte ut allt om sig själv. Men att låta de skrivna orden flöda är mycket lättare än att tala så det gäller att se upp. Jag tycker dock att du verkar klara av denna balansgång väldigt bra, men det ska ju kännas bra för dig också.
SvaraRaderaKram
PS! Det är synd att jag inte bor i/närmare storstaden så att jag fick möjlighet att träffa alla er härliga människor jag också.
Har också funderat på det där. Ibland känns det nämligen som att man lämnar ut lite "för" mycket utav sig själv! Och ibland känner jag nästan att jag lämnar ut mig MER här på bloggen än för mina vänner omkring mig! och det känns inte bra! Det är liksom lättare att släppa på spärrarna här liksom! har ofta velat träffa bloggare IRL (bl a dig söta Helena=) men, kanske ska man hålla det här, på bloggen liksom och inte ta med det ut i verkliga livet! Hmmm, det är verkligen svårt det där!
SvaraRaderahaha - och jag då, som har bjudit hem en hel bunt nördar som mig själv :) Och jag tycker att det ska bli så himla kul, och hade gärna sett dig på kalaset också. Jag tycker att det bara är kul med bloggandet - jag har ju nördat mig i snart fem år. Och fått en hel bunt riktigt fina vänner, som jag förmodligen aldrig skulle träffat utan bloggen :)
SvaraRaderaVi måste verkligen ses någon gång!
Jag är inte sa orolig för det där. Man väljer ju själv vad man vill skriva om och vad som känns bekvämt. För mig gör det absolut ingenting om nan där ute vet vilka restauranger jag gillar, hur fort jag springer, att jag är ledsen vissa dagar etc etc. Jag är väldigt öppen utanför bloggen oxa.
SvaraRaderaTycker att jag lyckats ganska bra med balansen, det känns i alla fall sa. Sa länge man själv är nöjd!
Och att jag älskar din blogg, det vet du ju redan! :)
Kram Lisa
åh mysigt! träffa bloggare är grymt! ropa gärna om ni ska fika i närheten av Gamla stan nån dag =)
SvaraRaderaDet är ett annorlunda sätt att träffa och lära känna människor än man är van bara, så ser jag det. jag har träffat mycket bra och trevligt folk via bloggar och olika forum, som jag inte hade träffat annars, så jag är glad att jag tagit de chanser som sociala medier ger! :)
SvaraRadera