lördag 22 augusti 2009

Ignis aurum probat...

Alltså, det här har varit den konstigaste dagen på länge...
Den började helt perfekt med en promenad i spöregnet efter nästan hela 8 timmars (ovanligt för mig) sömn. En varm dusch och en underbar frukost. Laddad att ta tag i en massa saker här hemma, och med regnet utanför fönstret kändes det verkligen befogat att passa på att stanna inne.
Sen händer något. Kroppen vägrar. Vill liksom inte vara med. Hamnar i soffan under filten för att göra....ingenting. Energin i musklerna slut men hjärnan på högvarv. Jobbtankarna vilar men det andra dyker upp.
Gamla tankar springer ifatt och undrar om jag verkligen har glömt. Varför? Rastlös. Vad göra? Vill springa av mig allt men bara tanken på träning gör det svårt att andas. Det kryper i kroppen. Solen tittar fram och jag trotsar den som ett omoget barn genom att titta på en dålig film. Slumrar till av ren tristess. Drömmer. Vaknar och känner mig febrig utan feber. Får för en sekund en gnutta välbehövlig energi av min vän. Saknar dem som är för långt borta. Värre är det med den som knappt finns, där är saknaden större. Ogripbar. Ger upp. Kryper längre ner under filten.
22 augusti - stryker ett streck över den här dagen.

8 kommentarer:

  1. Jag har också såna dagar, även om våra tankar kanske snurrar åt olika håll.. det är inte roligt när det händer (inte det minsta rent ut sagt) men jag har lärt mig att bara gilla läget och glida med och försöka se det som en del av processen.

    Tack för din kommentar hos mig.. sedan jag arbetade med tacksamhet så lägger jag märke till detaljer och att glädjas åt det som går. Läste nyss om Kay Pollacks bok "att välja glädje" och jag håller med om så mycket och påminns om mycket. Känner själv att jag tappat fotfästet lite just nu efter allt som varit men nu börjar jag landa igen.

    Oj, blev nästan en roman här.. men det får stå kvar.

    kramen

    SvaraRadera
  2. Jag hoppas att du kan vända tankarna rätt igen.
    stor kram

    SvaraRadera
  3. Hm, känner igen det där så väl. Ena stunden eufori och sedan, utan att man fattat hur det gick till, nere på botten. Obegriplig berg-och-dalbana... Kram på dig, hoppas det känns bättre snart!

    SvaraRadera
  4. vissa dagar är bara så - de stoppas i väskan och behöver inte packas upp igen.

    SvaraRadera
  5. Nej men, det lät inte roligt.. Hoppas att det känns bättre imorgon och att du far bli dig själv igen.

    Alla kan vi ha daliga dagar, tyvärr, men blir lite orolig da det later som om det är nagot som om det är nagot jobbigt som dyker upp ibland? TÄnker pa dig!

    Stor kram Lisa

    SvaraRadera
  6. Såna dagar borde inte få finnas - det är slöseri!
    Men nu blir det ju så ibland och då tror jag det är oerhört viktigt att lyssna på kroppen.

    Hoppas nästa dag blir en BRA dag!

    SvaraRadera
  7. Ibland överumplas man utav sådana där dagar, där tankarna tar över och kroppen vägrar lyssna! MEN är övertygad om att det är kroppens sätt att säga ifrån, att vi måste ta det lugnt, bearbeta & känna sånt vi annars trycker undan =(
    Det kommer en ny dag i morrn finaste du *kram*

    SvaraRadera
  8. ibland kommer de där dagarna
    oförklarligt negativa dagar, de man bara vill ska försvinna
    försvinna långt bort
    det enda positiva är att när det kommer positiva dagar glömmer man att man haft de där andra

    SvaraRadera

Ja, lämna gärna ett spår efter dig! :)